medalva, att om länsminnens obevista anklagelser för irrlärighet, och vederbörandes farhåga för allmogens forskning i andliga saker och sjelfförvärfvade bibelkunskaper, får föranleda, summario processu, till penningeböter, förödmjukelse och våld, då är ej värdt att vidare tala om svenska medborgares fris och rättigheter, då är Ryssland och Turkiet, hvad beträffar samhällsfrihet och andelig trefnad, eller den religiösa öfvertygelsens helgd, lika godt som Sverge. Jönköpings län oelr Östbo härad. Fabian Ouchterlony. EN NY MARTYR FÖR PRESSEN, Emellan Red. af Sv. Minerva och expeditionschefen i Landttörsvars-deparlementet, hr krigsrådet Forssberg, har på de båda sista veckorna uppstått en ganska kuriös skriftvexling i anledning af åtskilliga anmärkningar i Minerva, mot några expeditioner från sistnämnde departement. Minerva tycktes för de anmärkta oegentligheterna förnämligast antasta enpeditionschefen, som härpå svarade med den upplysningen, att två afexpeditionerna icke gått genom hans hand, utan genom expeditionssekreterarens, Härpå riposterade Minerva i sin vanliga, något försmädliga ton, och inflickade i svaret en utländsk anekdot, hvari det talade om en miserable scribe, lemnande åt läsarne att tillämpa den icke otydliga hänsyftninsen. Detta synes hafva varit mer, än hvad herr expeditionschefen förmådde fördraga, och han har derföre i en ny artikel till Minerva, jemte uppräknande af åtskilliga af sina personalier, tillika utgjutit sina tänkesätt om presssen i allmänhet. Vi hafve för vår del af grannlagenhet hittills icke velat blanda oss i denna affär, emedan ett ytterligare kompletterande af handlingarna lofvades från Minervas sida, som redan för åtta dagar sedan påtagligen syntes så fägnad af herr Forssbergs svar, alt hon, i enlighet med sin bekanta gourmandise, redan satte sig i positur till bords med seryveten. under hakan, för att uppäta den nya stek hon tyckte sig hafva i honom erhållit. Men herr Forssbergs förklaring i denna dagens Minerva är till vissa delar så ampel och märkvärdig, att vi ej kunne undgå att åtminstone meddela ert utdrag deraf; möjligen vidare återkommande dertill en annan dag. Man finner nemligen deri bland annat följande: Hvar finnes hon, inom ett lagbundet samhälle, denna makt som berättigar publicisten att skonlöst sönderslita medborgares heder och anseende? Icke finnes hon i våra lagar, hvilka ogilla och måed straff belägga smädeskrifveriet. Men — dessa lagars anlitande mot belackaren, är förenadt med så mycken omgång — så många chicaner — så mycken ovisshet om doms!utet hos en af slumpen sammansatt Jury, att de fleste bland de utsedde offren bellre välja att stillatigande tömma den framräckta giftbägaren, än att, med det mod som förtrycket bör ingifva, återkasta innehållet på tillblandaren.n Om jag, med uppoffring af mitt lif, förmådde att sätta en gräns mot det otyglade och till sambällets upplösning verkande sjelfsvåld, hvartill den periodiska pressen i våra dagar gjort sig förfal!en, då den icke allenast framdragit, häcklat och sönderslitit hvarje enskild man, som, ur någon anledning, gjort sig denna press misshaglig, utan ock, hvad betänkligare är, anfallit och försökt att till sig i stoftet neddraga det som sammället äger högst uppsatt och vördnadsvärdast, skulle jag vara villig att erbjuda detta offer, förvissad alt aldrig på ett större och värdigare sätt kunna gagna milt fädernesland.n Det fordna Rom räknade en Marius Curtius, en Horatius Cocles, en Mucius Scevola m. fl — män som förstodo värdet af en sjelfuppoffring för allmänt väl. I våra icke romerska tider, vågar man icke säga en tidningsskrifvare, att han ljugit eller smädat, då han tillåtit sig sådant. Om någonting kan kallas att tala ur skägget, så är det visserligen detta, och vi skulle mycket bedraga oss, om ej Hr Forssberg, efter en så fullständig och frimodig förklaring, som denna, hade allt hopp, att med det första sjelf blifva departements-chef. Icke en gång sjelfve Hr von Hartmansdorff, som annars ej är någon älskare af pressen; har gått så långt i uppoffringshåg för att utrota dess förfärliga verkningar; ty han trodde väl för några år sedan, såsom han sjelf yttrat, att han skulle blifva stenad, men man känner likväl icke, huruvida han skulle sett det med nöje. För den händelsen imedlertid, att Hr Forssberg skulle komma att stanna qvar såsom expeditions-chef, men ändå af patriotism vilja blifva en Mucius, för att rädda sitt fädernesland ifrån tidningsförtrycket, taga vi oss friheten erinra om nödvändigheten att ej bränna upp den högra handen, såsom Mucius, och hvarigenom denne fick tillnamnet Scevola, utan på sin höjd den venstra, för att icke i egenskap af scribe, d. V. S. expeditionskarl, verkligen blifva, hvad han för närvarande visserligen icke är, ,miserable, då en skrifvare väl behöfver hafva sin högra hand i behåll. j—RREER ERE ———— —— OO OO OO NE EEE