Aftonbladet – 10 december 1842, sida 1

— -— ———— — Jag såg på det stojande hvimlet en stund, föratt förströ mig, men då glädjens tumult tilltog, blef larmet så häftigt, alt jag relirerade i det inre gäslrummet, för all undkomma oväsendet. Här hoppades jag finna tidsfördrif, då min upprörda känsla ännu jagade sömnen från mig, men de närvarande främmande hade, uttröttade af resan, sökt den stilla kammaren, och blott en enda gäst satt uti fenstervärnet, med ansigtet stödt i båda händerne, och tycktes sofva, eller allvarsamt öfvertänka något vigtligtAntingen det ena, eller det andra egde rum — i intet fall hade det varit höfligt alt. störa honom. Jag ville derföre lemna rummet. Men då jag öppnade dörren, flög en rask tjenstellicka, med högtrodnande kinder; förbi mig; i hälar på henne följde, med vild jär garelusta i ögat, den elegantaste jockej i verlden, Den jagade sköna, bältre bekant med husets läge, än den efterhängsne främlingen, försvann genom den andra dörren, den inre regeln smällde för och med lång näsa stod den narrade framför den fatala barrieren, som gjorde honom ett så obarmherligt streck i räkningen. Förargelse, böner. anhållan, bultande, hotelser, skällsord, vrede, raseri öfver felslagen förhoppning. allt följde nu i vanlig ordning. Men då alla dessa tvångsoch retemedel voro uttömda, gick det äfven som vanligt Corydon fann sis i sitt öde. torkade sina tårar drog sitt krås i ordning, smällde med fingrarne och ville tillbaka. Men jag bade haft nog tillfälle att i den desperata ynglingen upptäcka en bekant — Scbastian, den muntraste gök, som någonsin handhaft kurirpiskan. hade anträdt sin herretjenst i min onkels stall. Men blott få år kunde han fördraga gardesötvorstens militäriska