Aftonbladet – 9 december 1842, sida 4

Am Äfor : 2 H :s färhAannn? a hilosophi, om afsättningen på den förra bekräftar hans förhoppningar. Af trycket har Pyligen utkommit (h. å 2 Rdr 24 8): LARAN OM STATEN AF JOH. WILU. SNELLMAN, Docent vid Universitetet i Helsingfors. Uti denna skrift har förf. sökt att framställa de särskilda functionerna i staten såsom tt systematiskt helt. — Han har lörklarat sammanhanget mellan familj, medborgerligt sam älle och stat samt utvecklat betydelsen af de för hvar och en af dessa bestående förhållan— lena i det moderna samhället. — Af innehållsförteckningen finner Läsaren, huru detailerad örfattarens undersökning är. Fördelen af dessa detailundersökningar har varit, att han icke stadnat vid ett blott allmänt schema för statens organism, sådant detta vanligen uppställes n philosophisk statslära, utan har förf. utvecklat sina åsigter, dels genom en noggrann kriik öfver både äldre och nyare forskares läror angående Staten, såsom Hugo Grotii, Mon-esquies, Rousseaws, Kants, Hegels, Sismondis, Tocquevilles m. fl. samt i det speciela rådfrågat män, sådana som Beccaria, Biberg, Feuerbach, Adam Smith, Say och Schmitthenner, dels fäst sin framställning vid det bestående, icke mindre i Europas förnämsta stater in i de Nordamerikanska Republikerna. Den tänkande Läsaren torde finna, att den populära form, som varit en följd af detta förf:s framställningssätt, icke betagit hans bok något af den konsequens och det stränga sammanhang, man med rätta fordrar af ett arbete sådant som det närvarande. Också skall den sakkunnige säkert erkänna, att på vårt språk förut intet arbete finnes, som innehåller en så fuliständig utredning af de mångfaldiga förhållanden, uti hvilka individen står till familjen, till medborgerliga lagen, till statsförfattningen, till verldshistorien. — Den princip, som genomgår det hela, är andens frihet; men hvarken sätter förf. denna i godtycke och: laglöshet eller tillåter han sig å andra sidan att öfverse och misskänna något af samtidens sträfvanden för medborgerlig och politisk frihet. INNEHÅLLSFÖRTECKNING: INLEDNING. I. Alt statens organisation innebär ett aftal, men att han icke har sitt bestånd genom detsamma — 29. Statens väsende. — 53. Hvari patriotismen och nationalandan bestå. — 4. Alt nationalandan å ena sidan bestämmes af den allmänt menskliga bildningen, å den andra egendomligt utbildas genom individens sträfvande till sedlig frihet. — 5. Hvad natione! osed är, och huru en nations sträfvande till allmän meusklig bildning är hennes bestämmelse, men innebär kennes upplösning. — 6. Att det reiigiösa vetandet befriar menniskan från den inskränkning, som ännu nationalandan pålägger henne. ; FAMILJEN. — 7. Alt familjens väsende, likasoms statens, är sedlighet, samt hvaruti denna inom famiijen består. — 83. Äktenskapet. — 9. Om könskärleken och giftermå!et. — 10. Att all makarnes egendom bör betraktas såsom familjegendom, samt konsequenser häraf med afseenie på egendiomens förvaltning och arfslagarna. — 44. Att oäkta barn böra njuta likå rättigheter med dem, som framfödas i äktenskapet; — 42. Att barnauppfostran nödvändigt tillkommer Föräldrarne, samt om religionens vigt för densamma. — 43. Att deremot barnaundervisningen tillhör staten, samt om hennes art och ändamål. Folkskola och Lärdomsskola. — 44. Bevis, att familjen, såsom institution, är en nödvändig form af sedligheten, af det förverkiigade rätta. R MEDBORGERLIGA SAMHÄLLET. — 13. Medborgerliga samhällets betydelse och förnuftiga nödvändighet. — 46. Några nnmärkningsr med anledning af det anförda. — 47. Om den positiva lagen och hans förhållande till seden. — 48. Huru laglydnad kan förenas med viljans frihet. — 49. Huru det bör förklaras, att motsatta lagstadganden på olika tider gällt såsom norm för det rätta. — 20. Huru, vid en sådan olikhet F lagstiftningen, likväl laglydnaden kan stå tillsammans med sedlighetens fordringar. — 92. Hvarigenow orättvisa E samhället uppstår. — 292. Att lagen bör ega abso!ut helgd, men att lagskipningens helgd endast kan vara följd af ett nödvändigt antagande. — 23. Att lagen bör vara föremål för allas kunskap, och lagskipningen vara offentlig. — 24. Om nödvändigheten af domaremagtens oberoende, och om sättet att förverkliga detta. — 25. Att vittneseden, ätt uppfattad, icke innebär någon orimlighet eller hädelse, såsom man ofta påstått. — 26. Skilnaden mellan civiloch criminal-lag, samt den relativa vigten af hvarderas oförkränkta upprätthållande. — 27. Om naturrättens förhållande till civiloch criminallag, samt om de handlingar, hvilka icke i och för sig anses brottsliga eller omoraliska, men likväl ntgöra lagbrott. — 28. Om de lagar, som lättast sätta den personliga friheten i fara. — 29. Om tryckfriheten. — 30. Om Juryn och Förlikningsdomstolar. — 314. Om straffets betydelse och samhällets straffrätt. — 32. Att individens verksamhet för hans sjelfbestånd tillika bör vara en verksamhet för familjen och är ett förverkligande af det rätta. — 33. Om de tre hufvudklasser, hvilka samhällsmedlemmarne till följd af sin olika verksambet bil da. — 34. Att samhällsmedlemmarnes verksamhet för deras sjelfbestånd måste genom lag ordnas. — 35. Om Corporationer Skråinrättningar och Näringsfrihet. — 36. Hvad som utgör roten till den högljudda fordran på arbetets frihet, och om de sannolika följderna af dess uppfyllande. — 37. Alt likväl en näringslagstiftning alltid måste finnäs. — 38. Om de lagar, som upprätthålla nationalförmögenheten i förhållande till an !ra nationer: — 39. Om emhetsmännens ställning i samhället, och om utskylderna. — 40. Om undervisningsanstalterna. Alt humanistisk bildning icke uteslutes jemte antikens studium. — 44. Att folkbildningen bör vara humanistisk, och den vetenskapliga bildningen, mer än hitills skett, göras inflyte!serik för mängden. — 42. Om lagens inflytande på moraliteten. — 43. Om individens rätt till lifvets njutning och lagens förhållande till densamma. — 44. Bevis ur det föregående, att medborgerliga samhället på en gäng förverkligar det rätta och medborgarens rättigheter. — 45. Att det rätta uti individens medborgerliga verksamhet ytterst bestämmes af seden, samt att individernas ömsesidiga beroende i detta hänseende bildar Kommunen. — 46. Om Kommunen, såsom politisk och medborgerlig institution. — 47. Om det religiösa vetandets betydelse för medborgerliga samhället. — 48. Om Kyrkan såsom samhällsinrättning. STATEN, — 429. Att det rätta, uttaladt i statens institutioner, är mer föränderligt än i familjen och medborgerliga samhället. — 350. Huru likväl sedligheten har i staten en tilivaro, som fullkomligt motsvarar hennes begrepp. — 354. Om samhällsfördraget, och om den andliga process, som utgör statens väsende, i förållande till medborger iga samällets. — 52. Att staten är sill eget ändamål. — 353. Bevis för statens förnuftiga. ändighet, samt att sedligheten såsom nationalanda utgör hans väsende. — 54. Att historien vittnar för den poliliska verksamhetens sedliga natur. — 35. Hvad politisk frihet är, och hvarföre hon är berättigad. — 36. Hvad som bör förstås med politisk jemnlikhet. — 37. Om de olika styrelseformerna och den philosophiska undersökningens förhållande till dessa. — 358. Att politiska lagar äro nö vändiga för den poiitiska frihetens tillvaro. — 359: Om de trenne statsmakterna. — 60. Hvem lagstiftande makten i en stat tillkommer och om betydelsen af dennas skiljande från verkställande makten: — 64 Bevis för lagstiftan te magtens ofvan uppgifna betydelse, hemtade från hennes inrättning i Europas stater, samt om ståndsval och gemensamma val. — 62. Om styrelsens och lagstiftande församlingens förhållande til hvarandra i en konstitutionel stat. — 63. Om reformer i statsförfattningen öfver hufvud. — 64. Om styrelsens skilda funktioner, och om lagskipningens förhållande till staten. — 65, Om statens souverainetet och regeringsmagten. — 66. Om folkrätten, och om politikens förhållande till moralen. — 67. Om verlidshistoriens tvång och vetandets frihet.