Aftonbladet – 9 december 1842, sida 1

ur, tillika med en kammarpiga, som jag på stället igenkände för den förflutna dagens Iris. Min öfverraskning måste hafva yttrat sig något högt, ty tjenarinnan riktade genast de rödgråtna ögonen till mitt fönster. En häpen förvåning visade sig på hennes ansigte, och åsynen al mig syntes till och med verka på den beslöjade herrskarinnan, ty hon vacklade tydligen, och fattade krampaktigt pigans hand. Lyckligtvis hade intermezzot icke blifvit märkt af fångvaktaren, och med temlig höflighet inbjöd han damen att följa sig genom samma dörr, hvarigenom jag hade ingått. Kort derpå hörde jag hans nycklar rassla förbi min dörr och öppna rummet bredvid mitt. Jag lade mitt öra tält intill väggen, men kunde alldeles icke höra ett enda ord af det, som der talades. Otydligt virrvarr af karloch fruntimmersröster, ingenting annat. — Ändtligen aflägsnade sig den vresige fång vaktaren, och allt blef tyst. Oangenäma känslor och erinringar hade imedlertid vunnit insteg i min själv Den främmande damens gestalt, i förening med kammarpigan, som spelte en betydande rol i min gårdagshistoria, sammanträffandet med henne på denna ort. Jag ville våga tusende emot ett, att det var Hinviette. Såsom genom ett trollslag stod åter hennes bild framför mig. Jag behöfde ännu endast höra hennes röst, för: att vara fullkomligt öfvertygad, och ödet, som kände medömkan med min oro, uppfyllde snart min innerliga önskau, Genom väggen mellan våra fän; selser trängde sig snart några guitarr-ackorder; deras dallrinz gar framburo till mig smältande silfvertoner, i hvilka jag onekligen igenkände min sköna, trolösa älskades röst. Huru mycket insåg jag i detta ögonblick min svaghet. Jag trodde mig hafva glömt den falska, och dessa få, obetydliga toner uppväckte i mitt bröst å nyo kärlekens smärta, och så mycket äfven förnuftet och den kränkta äran fördömde denna känsla, behöll likväl det oroligt klappande bjertat sin rätt.