Aftonbladet – 9 december 1842, sida 1

tiskt vittne af välbekanta från residenset skulle I hafva afgjort tvistefrågan. Men kommendanten skakade likgiltigt på hufvudet, och sade: Ni vill vinna tid, och imedlertid försöka allt, att rädda honom och eder? — Nej, min käcke, unge man. Jag känner vänskapen, jag ärar den, men Jag. vet äfven, huru allsmäktig den är. Dess bemödanden motstå inga murar, inga lås, jag kunde ju icke sofva i ro, om jag visste Castor och Pollux under min vård. Gå med Gudi. Ni är i berättelsen skildrad som en determinerad, orolig menniska, och skulle det icke vara oumgängligt nödvändigt, så har jag sådana brushufvuden hellre utom, än inom, mina slottsportar. Gör eder färdig till aftåg. För att undgå min efterhängsenhet, slog han igen kabineltsdörren bakom sig, och fångvaktaren, som snart derpå inträdde; bad mig afhemta några småsaker, som jag hade qvarlemnat på min kammare, för att sedan oförtöfvadt bryta upp. På vägen dit spejade förgäfves mina blickar efter den hjeltemodige vännen: ingenstädes ett spår efter. honom. . Men bakom gallerfönstret bredvid mitt qvarter stod Henriettes piga lyssnande, och knappt var fångvaktaren sysselsatt med att öppna dörren, så föll en liten sedelbredvid mig ned på stenarne. Fastigt ställde jag mig derpå, och kunde, då jag gick in, oförmärkt taga upp den och stoppa den i fickan. Mitt göromål var snart slutadt, och eskorten skyndade: på afresan. Då jag steg i den för mig beredda vagnen, såg jag ännu tydligt, huru Henriettes flicka, öfverraskad af min snara bortresa, ropade sin matmoder till fönstrei. Hon visade sig, men dödlig förskräckelse syntes intaga henne, då hon såg mig i begrepp att afresa Vildt uppryckte hon fönstret, liksom ville hon hejda min resa, men vakternas hotande rop jagade henne tillbaka i rummet; . Hon försvann, under det jag mot min vilja lemnade det mot min vilja beträdda slottet.