Aftonbladet – 9 december 1842, sida 1

vänskapen, och akta er i framtiden för sådant A propos, här sänder han er en liten respenning ni lär väl icke försmå den.x: Oswalds: börs låg i min hand. Min Gudb ropade jag, hvilken gåta! Mig släpper man fri och min oskyldige vän skall plikta! Här måste vara ett misstag.n I min order står uttryckligt den befallning efter hvilken jag händlar, svarade kommendan ten. Herr Oswald Wallborn går fri öfver gränsen, baron Eugen von Kronstein stannar här, tills vidare. Gudi befal!t, herr Oswald Wallborn! I dödsångest uppehöll jag den illa underrättade och bedyrade med alla eder, som jag för ögonblicket kunde finna, att här herrskade ett missförstånd, att jag vore den anklagade, den misstänkte, min vän den frisagde; allt förgäfves. Baron Kronstein har redan underrättat mig, sade den trohjertade kommendanten, patt ni, lifvad af ett sällsynt ädelmod, redan på vägen hit appgjort planer, att gifva er ut för honom, uppoffra er för honom, och derigenom, om möjligt ir, rädda honom.n Huru?, frågade jag, i den högsta förvirring, och tårar störtade fram ur mina ögon vid detta evis på Oswalds höga ädelmod ; han har sjelf. .-? Hans öppenhjertighet är visserligen att :befömma,, slöt kommendanten, leende; men hon var. dikterad af nödvändigheten. Huru kunde ni ;ckså med allvar förmoda, att er list skulle bafya aft önskad framgång? Här i residensets grannkap kunde ni ju hvarje ögonblick bli öfverbeviad. Föröfrigt behöfva vi här intet främmande vittne. Prins Emils brefväska, som man funnit 108 er vän, dokumenterar honom redan tillräckigt för den, som han sjelf gifver sig ut för. Med bestörtning erinrade jag mig brefväskan, y jag kunde väl minnas, att Oswald gårdagsafto en stoppat den på sig. Men jag fattade mig hatigt och begärde blifva qvar, tilldess ett opar-: