Aftonbladet – 8 december 1842, sida 2

skapsförbund : byte af namn. Ett enfaldigt barnsligt, men osvikligt medel, att med sinnliga tecken fastknyta själarnes förbund, att helga hjertats ombyte. Låt oss göra detsamma, var du . min Oswald, kalla mig din Eugen. Vid min tro det ir ärliga namn och de nya egarne skola icke göra dem någon skam. Vill du, min bror?) Rörd omfamnade jag den så vältalige, vekt stämde vännen, och lofvade med själ och mun att aldrig blifva honom trolös. Låt oss nu vara muntran, ropade Oswald, Den mörka demon, som vid frestarens åsyn uppväxte i mitt bröst, är besvuren, och jocus vinkar! Se, den första eldkulan uppstiger i luften; hon belyser vår väg. Kom, innan natten återvänder fördubblad! Fan drog mig med sig och vi anlände till slätten, hvarest fyrverkeriet hade börjat. De granna begynnelsespelen hade redan fängslat den gapande mängdens nyfikenhet och ett beundrans ack! följde eldbollarne i eterns rymder. Vi trängde oss fram till det ställe, hvarest den eleganta verlden höll i sina faetoner, karricker och kabrioletter. Grefvinnans präktiga vagn framlyste bland alla. Omkring den en samling af unga män till häst, hvaribland Sarden utmärkte sig genom ett rastlöst prat. cDu har bortgäckat hedersplatsen,, hviskade O5wald leende, — och till rättvist straff stå vi bär bland den mörka hopen, obemärkta, till fots, Medan de andre vända sig omkring den sol, som ieke mera lyser mot 055.) 2 Förtretad tittade jag vpp på grefvinnan, som i detsamma stog till ett gapskratt, och med denna frivolitet på det ömmaste sårade min esenkärlek, i detsamma tryckte någon förstulet en liten sedel i handen på Nn ig, och Var redan försvunnen i mörkret, då jag såg mig om— Ååter isen anonyma sanningar ?, frågade mm vän, då jag meddelade honom det, låt selp Vid skenet af en vagnslykta öppnade jag pap