Aftonbladet – 8 december 1842, sida 1

—V FFtn(1 eoksNWWCC OVAN behagar förslösa så många ord om ingenting. Af nämnde giftermäl kan nu intet blifva — Et pourguot non?, skrek Sarden. Emedan, fortfor min vän, medan fru gret vinnan är död. Ciel! död? Est-il possible! ropade Hofjunkern och knäppte ihop händerna. Seefeld grinade lugnt som en satan. Men jag såg förundrad på Oswald, som likväl icke lät störa sig, utan fortfor : Afliden — som jag säger eder. Död — stendöd. Ni förstår nu, huru det är omöjligt, att under sådana aspekter — Visserligen, visserligen,, — jämrade Sarden — men ccst effravable, ett fruntimmer i bennes printemps, dans la fleur de son åge, — så hastigt — och ni, monrcher baron, kan här devertera eder, landis que — Inser ni då icke, afbröt honom Osvald, att vi under glädjens mask blott dölja den inre sorgen? att vi blott vilja döfva vår stora smärta? Det kostar oss i sanning icke rinza möda, att utom oss vara rosenfärgade och inom oss kolsvarta. Men menniskan måste bibehålla fattning. Derföre, bäste Eugen, lefve den christliga ståndaktigheten! Han tömde den framför honom stående bägaren i ett drag. Jag gömde milt ansigle i näsduken, för att icke skratta hofjunkaren i ansigtet, som ängsligt trippade omkring och nästan vred sina händer ur led. Slutligen rekommenderade han sig, för att meddela nyheten åt sina bekanta i parken. Min herren, sade nu Majoren till Oswald, jag kan väl förstå, alt eder berättelse är en fabel, men jag ville gerna utbedja mig en förklaring, hvarföre ni just förezaf grefyinnans död? Jag hoppas, ni icke lär sätta mig i paralel med den menniskan, som lemnade 0ss?, Jag kunde säga eder, svarade Oswald, retad af den frågandes öfvermod, patt milt föregifvande var upptänkt, för att så fort som mö