Aftonbladet – 8 december 1842, sida 1

troliband knappt förlossade, måste skynda att smaka af dess frukter!, Iastigt som hjulen rullade vi genom stadsporten, förbi en otalig mängd bekanta och obekant: ansigten, och befunno oss inom få minuter midt i stojet bland den fram och tillbaka svallande, glada mängden. Oswald var outtömlig på qvicka och satiriska anmärkningar, och hans munterhet i förening med det lifliga skådespelet, som fram ställde sig för våra ögon, återförde lugn och lynne i mitt hierta, och förjagade de dystra aningar som ofta trängde sig på mig. Vi togo plats un. der ett stort tält, som herbergerade det brokiga ste sällskap. Med utsväfvande lynne mönstrade min vän alla närvarande efter ordning, och skonade icke någon, som i sitt yttre hade blott de minsta löjliga. — Bland alla gåfvor, påstod han i det han öppnade buleljen, hvilka den styfmoderliga, ofta på orätt ort frikostiza Isis förläna oss arme dödlige, ezer utan tvifvel den visserligen det första rummet, att alltid vara glad, nota be ne i hvarje förhållande. Betrakta de största hinder med muntert sinne. och de blifva dig så lätt: alt stiga öfver som ett: Eviva la gioja! Et onche la libertå! inföll jag bhänryckt, och kraftigt klingade glasen mot hyarandr a. Ack! se der, min bjertans vänt ljöd det bak om mig från den fatala Sardens mun, åtföljd a major Scefeld. Knappt kunde jag förmå mig at se den fege karakterslöse hofmannen i alsigtet som började utkrama sina orimligheter, likason om intet förefallit mellan Oss Det förstås, al visan från början till slut var om grefvinnan oct lyekan alt tillhöra henne. Seefeld, med ansigte i skuriliska skrynklor åhörde tigande. Ända hit tills hade jag förgäfves hoppats alt afbryta der döfvande pratmakaren och Oswald måtte bafvi sett på mig, hvad jag dervid led, ty hans djup: basröst nedtystade hastigt junkerns falsett med di orden: Ingenting förorsakar mig större bedröfvel se, min högtärade okände unge herre, än att n