Aftonbladet – 8 december 1842, sida 1

Sr sig — så som hon äfven skall göra det — det gagnar dock till intet mera; i vår invecklade och djupt inhöljda epok, i hvilken tidsandan mest stapplar omkring i rysk pels, så varm den äfven blir deraf, måste fru Veritas, om hon med anständighet vill uppträda bland menniskorne, antingen hoppa uti en venetiansk mantel, eller insvepa sig i en engelsk buldansrock, eller slutligen beveka sig alt krypa i en kåpa, emedan ändock kurtkan passar henne illa. Kanske hade hon besökt dig, om hon ej led brist på ett fikonablad. Låtom oss derföre gå till henne. Men först fara vi ut och spatsera. Jaghar medfört en kabriolett och jockejen, som under tiden håller hästarne, lär längesedan hafva önskat oss med vårt samtal upp på Chimborasso, och hästar och vagn på köpet.n Jag lofvade honom att genast göra mig färdig, men Törklarade honom, huru nöd vändiet det vare att med några rader underrätta grefvinnan om mitt beslut. — Med några ord öppnade jag för henne mitt sönderslitna bjerta, min förolämpade hederskänsla, och slutade med skyndsamt upphäfvande af alla förhållanden. Jag gaf biljetten åt Lebrecht till att framlemnas, hbefallte honom skaffa mina effekter till Oswalds värdshus, då jag af min onkel kunde lofva mig allt, utom ett gunstigt mottagande, och steg med Oswald i vagnen, i samma ögonblick som grefvinnans ckipage rullade från tullgatan, för all föra henne till bofvet. XYL Gatorna hvimlade af lysande vagnar, ridande och fotgångare. Den sköna höstdagen lockade residensets invånare ut lill den vackra parken, som Cj långt från staden öppnar sina allter och engelska stigar, hvarest den harmlöse spalsergångarn i rikt målt söker njuta naturen och bordets nöjen. Dit!) ropade Oswald och påskyndade hästarne, låtom oss fara dit! Der äro menniskor; der är larm, der är glädje, och du, den tillfrisknade, den ur