Aftonbladet – 8 december 1842, sida 1

Om det går an, så följer jag dig. Jag skulle visserligen råda dig att lemna mig hemma. Jag medför blott olycka. Ser du bara? Jag tänkte göra mig rätt bene hos dig, och flux har en liten djefv ul dragit in med mig, som med skadeglädje kullkastar dina korthus och mina luftslott. Imedlertid, skämt å sido, jag går med. Jag kan måända vara dig nyttig, och damen Fortuna lär väl icke alltid låta dig sitta i klämman., Och medel till fortkomst? Blixt! nådig herr onkeln lär väl gifva sin brorsson ett viaticum, om han ock för ögonblicket gör min af att göra honom arflös. Men trösta dig deröfver; in agonia blir alltid hjertat fördömdt vekt, för att veckla den hårdaste onkel om fingret. — Men skulle alla våra förhoppninsar slå felt, så har jag ännu ett litet kapital af ett par faltiga riksdalrar, som jag af bjertat serna gifver med mig, om herr baron icke skäms för, att mottaga något af en ofrälse fattig djefvul? Oswald! Det räcker för det första, och det öfriga ligser i gudarnes vård! Blindt springa i elden, och sedan se sig om. — Apropos, vår sköna okända. har du alldeles glömt henne? Nej; men under dessa omständigheter finner jag besöket ej mera ändamålsenligt. Hon ville taga mig ur förtrollningen — jag är det redan. Det oaktadt fordrar höfligheten att man honorerar elt fruntummers inbjudning, isynnerhet när den sker under så sällsam fir me.n Under hvilken? pVeritas et Companie! Fins det något sällsammare? Den stackars frun! Fördrifven och okänd irrar hon genom verlden och finner ingen fast boning! Men hvarföre har hon äfven den besynnerliga kaprisen, att vandra in i stamfruns kostym, Evas nemligen? Det är ett fel mot Decorum, en förargelse i vår tuktiga, moraliska samtids ögon. Om hon ock ville hänga en liten kappa omkring