målet för min resa var, att söka och att finna menniskor. Sådane fann jag väl äfven, men hvilka menniskor? Tro icke, Eugen, att jag varit nog dåraktig, att tro, det en Leonidas elier en Miltiades vore dold bakom hvarje grekisk anförare, att en Demostenes perorerade ur hvarje markschreyare, att en Diogenes tittade öfver axlarne på hvarje trasig lastdragare, eller en förförande Lais på hvarje fruktmånglerska eller blomsterhandlerska? Nej, jag sökte endast svaga spår af denna grekiska karakter, hvars hjeltesagor upptände enthusiasmen i den utländska ungdomens hufvud och bröst, endast spår af den — men jag bedrog mig. Förfädernas maner tiga vredgade öfver de urartade ättlingarne. — Men låt mig skynda förbi det; ty hvarje erinran om Helotfolket förbiitrar vinet för mig, och det vore verkligen skada; bästa bror, din Burgunder är äkta. Till evig vänskap! — Vi klingade. Länge kunde jag icke hålla ut; det prisade Hellas under så mycket förändrade åsigter. Jag skuddade stoftet från mina fötter, kastade grekisk falskhet, fräckhet och nedrigt kryperi, turkiskt högmod och fanatism långt bakom mig, och styrde åter mot de fosterländska hällarne. En långvarig feber, som nedlade mig i en turkisk gränsästning, och hvarifrån en armeniansk qvacksallfyares behandling lyekligen -befriade mig, likväl säkert utan hans förtjenst, behagliga kontumasferier, ljuft bortdrömda: i sällskap med allehanda menniskor, boskap och yllesäckar, den höglofliga österrikiska tullinspektionens humana uppförande, och slutligen postvagnarne. i det kära fäderneslandet, åtminstone i en del deraf, voro de pröfningar, som rensa de återkommande från allt främmande slagg och åter göra dem dugliga för det borgerliga lifvet. Stackars resande! Du hade just lemnat högskolan, för att njuta dina ferier. Jag tänkte skrifva dig till, men denna föresats gick förlorad under sorger, göromål,