Aftonbladet – 5 december 1842, sida 3

NRA —L tt den på Henriette, — nog, vågskålen svigtad mycket till grefvinnans fördel, och skulle kansk ännu svigta, om icke en bestämd determinerand trampning på foten af min onkel genast gilvit mi och mina tankar en bestämd riktning. Nådiga fru, började jag, i samma ögonbliel förvånad öfver mitt mod, att tilitala henne, edr: sällsynta egenskaper, som göra eder till elt na turens mästerstycke, uppväcka hos hvarje käns jofull man den naturliga önskan, att få nämn: eder maka. Huru lycklig måste icke den utko: rade vara, — härvid suckade jag något — som får omfamna dessa armar, som får smyga sig til detta bjertal Men så mycket min aklningsvärd: onkels anbud än öfverensstämmer med mina egn: önskningar, så — härvid tillhviskade mig, liksom i flygt, min dämon med skadeglädje: ännu äl det tid! Afskär genast hvarje tråd af samtalet Förneka, innan det blir för sent! — men en för stulen blick på den undersköna grefvinnan sad mig genast, att det blott kunde falla en barbar in, tt med rå förolämpning kränka ett så älskvärdt runtimmers ljulvaste önskningar, och således fortor jag: så mycket jag med denna begäran förenar en obegränsad hyllning af edra företräden, så villig skulle jag äfven träda tillbaka, om ni icke 0ppas vid min sida finna den lycka, som ni så vögt förtjenar! Dumt snack , inföll härvid onkeln, — träda tillbaka, icke hoppas, förtjena, — hvilka korrupta talesätt! guintessensen af det konfusa föredraget. min kära, nådiga fru, är att han hbjertligen älskar der, och ber eder om eder goda tillåtelse, ati å äkta eder, om ni icke har något deremot. — icke sannt, mina herrar?)