Aftonbladet – 5 december 1842, sida 3

Testor, bekräftade Medicus, dest cela hofjunkarn och sneglade medlidsamt på mig. Jag stod som på nålar. Jag hade i mitt visserlig sen något förvirrade tal likasom framkastat en nöt, som genom sgrefvinnans eget afgörande skulle sönderknäckas. Beviljade hon — nå ja, då måste jag finna mig deri; förkastade hon — som väl var möjligt — så var jag ur klämman och hade intet att förebrå mig; och nu förstör min onkels sammanbundna förklaring hela mitt verk. Jag hoppades ännu tyst på erefvinnan, fastän jag — till min skam må jag tillstå det — just icke önskade, att hon måtte gifva mig en korg. Med spänning såg jag lik de andra på den sköna Pythia, som med ett fint leende syntes på golfvet söka sin utsago och slutligen började efter en lång paus: Mina herrar, då br Eugen von Kronstein, enligt eder enstämmiga förklaring, fritt och bestämdt återupprepade det frieri, som hans värdiga onkel gjorde mig i hans namn, — då han försäkrar, att icke tacksamhet eller eftergilvande för hans onkels vilja, utan endast och allenast den rena böjelsen beveker honom till detta steg, så gilver jag äfvenledes inför dessa vittnen mitt bifall, min hand och mitt hjerta, som, — härvid såg hon rodnande neder — jag nu får tillstå, för längesedan icke mer vara mitt.n Efter dessa ord, som hon uttalat med försvagad röst, räckte hon mig sin darrande hand och hvilade sitt sköna lockiga hufvud mot mitt bröst. Nu var slaget gjordt, för hvilket jag bäfvade men äfven ovissheten förbi, som pinat mig. Jag hade mod att kyssa min hulda vedersakerska på pannan, och min onkels uppmaning, att sätta för