Aftonbladet – 5 december 1842, sida 2

skyldiga satisfaktion, som efter sådana injures de droits är — Det brådskar icke, svarade jag. Jag står till tjenst, när ni vill. Så mycket jag också utskrattade pratmakarens inbilskhet och hemlighetskrämeri, så hade likväl förargelsen, som jag kände öfver hans sam vetslösa förslag, gifvit mitt blod en snabbare impuls, som satte mig i stånd, att långt mera okonstladt, än annars hade varit händelsen, gå emot den inträdande grefvinnan. , XI. Den fina, i verlden bildade frun lät mig icke komma till ord, utan uttömde sig i lyckönskningar öfver min återkommande helsa, såsom om hon såge mig för första gången sedan min sjukdom. Jag var henne derföre mycken tack skyldig, och jag svarade alldeles icke något, som kunde komma henne att tvifla på min fullkomliga diskretion. Hon undvek imedlertid att öppet se mig i ansigtet; endast när hennes osäkra blick häftade vid min, trodde jag ms märka spår af diup smärta på hennes kinder, al tårar i hennes ögaFörskräckligt skar den tankan mig i själen, att min obetänksamhet förorsakat henne verkliga lidanden. Då de första helsningarne voro förbi, och jag hade uttömt mitt förråd af tacksamhet, de begge samle sitt al beröm, syntes samtalet vilja vända sig på hvardagliga föremål, men min onkel, för. hvilken det nu var angeläget att komma till målet, lät let icke ske, utan styrde hastigt dit, ban hade ör. alsigt. M TT in nådiga fru, började han med militäarfibbet, då ni redan gjort så mycket för