Aftonbladet – 5 december 1842, sida 1

de henne oduglig för sällskapet. Derom må nu sällskapet, framför allt den sjuke, afgöra. Men äfven i den händelse, att man stod fast dervid alt önska hennes närvaro, skulle kon endast tillåta den ärevördige Aesculap, att ledsaga henne i Hygieias helgedom. — Så återvänder jag då ensam,, var slutet af den i sin fåfinga djupt förolämpade hofmannens svulstiga, ironiska ursäkt, emedan Amathusia nu en gång har den kapricen, att hellre stiga utför trapporne vid armen af den oviga läkareguden, än följa den lätta smekande zefiren. Eiter detta skarpa bonmot, placerade sig narren sjelfförnöjd framför spegz seln och arrangerade sin cravatie. Med föraktlig medömkan mätte honom läkaren ifrån fotabjällen upp till bjessan. Det är gudinnans tadelvärdaste kapris, att ej anförtro sig åt smicker, mycket mindre att öfverlemna sig åt dem, isynnerhet om smickraren blott är en Vindbeutel. Komy, fortfor han till öfversten, fattande hans arm, åtom oss gå, att ledsaga Amathusia hit. Man kan icke frånsäga den elixirbrygsande och arcansberedande Esculap ovighet, men också ej soliditet. De evigt unga lagerqvistar, som slingra sig genom Marss silfverlockar, smycka rätt vackert den åldrade, fastän ungdomens fyllighet väl redan flytt sin kos, och kärleken, åtföljd af helsan och gedigen kraft, tager sig icke illa ut, om han också icke hitföres af den luftiga zefiren. Triumferande gick läkaren ut vid onkelns arm, och hofjunkaren gick upp och ned, gnolande en visa, likasom han icke hört det bitande utfallet. Jag stod tigande vid fönstret och trummade på rutorne.