Aftonbladet – 5 december 1842, sida 1

EUGEN VON KRONSTEIN. ) NOVELL AF C. SPINDLER. X. Feberbetta och dödskyla trängde vexelvis genom mina ådror, när jag tänkte på det ögonblick då jag skulle återse henne. En besynnerlig känsl: hade bemäktigat sig mitt hufvud och mitt hjerta — Svårmod, längtan, tacksamhet, det påkostande medvetandet, att hafva sårat den sköna välgö rarinnan; skygghet för den ädla fruns anblick — korteligen, alla känslor, som hennes behag, hen nes förtrollande älskvärdhet, den ljufva tonen hennes ta!, hennes formers adel, hade väckt ho: mig, bestormade med vexlande framgång mitt för nuft, min hårdnackenhet, och min, ty värr, gan ska mycket förminskade motvilja för den oemot ståndliga; hämmade den varningsröst, som lik som från ett aflägset fjerran ropade till mig: tän! på dina föresatser! var en man! och läto mig de ena ögonblicket sky den förolämpadesnärvara men i det andra önska den farliga, men bland alla de; mest älskvärda förtjuserskans granskap. Så kon vulsiviskt jag än ville återkalla Henriettes bild rädda min fördom, var den likväl borta, förjagad såsom af en vindfläkt. Jag hoppas, sade min onkel, att man i da godtgör hvad man har förbrutit mot vissa per soner, och för hvad man, om man är en rätt s kaffens menniska, redan har förebrått sig sjelf. — Icke så ? . iv Visserligen, nådige onkel, svarade jag, bestäm af det sista, tvingande: Icke så ? visserligen ska ) Se Aftonbl. N:ris 278, 279, 280 och 2814.