Aftonbladet – 5 december 1842, sida 1

af den gamle krigarens godbjertade vältalighet. Om allenast, tillade jag, svagt motsträfvande, min känsla — Var då icke något barn, säger jag ännu en gång, afbröt han mig, man skall göra sin onkel ära och glädje, och derigenom förnöja den salige, ärlige fadren ofvan skyn, som säkert i detta ögonblick ser ned och tänker: Potz wetter, vore jag i min träaktiga sons ställe, skulle jag gripa efter med båda händerna, och icke stå der, såsom en stock vid så antagliga propositioner. — Följ denna faderliga betraktelse och grip ännu i dag efter hvad man tillbjudit, vittnen äro tillstädes, och en liten ring har jag äfven tagit med mig, som man, när det är tid, skall sätta på den hulda brudens finger, emotiaga en annan af henne och på sådant sätt formligen förlofva sig med henne ? Onkel! hvad fordrar ni? ropade jag öfverraskad och i den högsta bestörtning. Hvad betyder det? frågade han helt lugn. Man lär väl icke göra några omsvep utan som hastigast påsätta ringen. Men, suckade jag, det är mig omöjligt! Parera ordres! Mumla icke! Aktning! Man kommer. Bröstet ut! Fix Vid dessa ord hade jag redan ringen på fingret, elt helt kaos af känslor i mitt bröst, och ögat i skygg riktning mot dörrn, hvarigenom den sköna stifterskan af mina lidanden skulle inträda. — I stället för henne kom Sarden ensam, och förkunnade oss, med axelryckningar och ironiska betyganden af sin ledsnad, att grefvinnan väl befunne sig i sina rum, men underkastad en ögonblicklig förstämning, som, efter hennes mening, gjor