Aftonbladet – 5 december 1842, sida 1

jag försöka visa den nådiga frun min obegränsade tacksamhet. Man tillägge: och kärlek. Min varmaste vänskap. Inga snedsprång — kärleken bland avantgardet, hymen i centern; vänskapen mellan man och hustru, om den är aldrig så innerlig, kommer först i reserven. Iakttager man denna slagtordNing, så skall man slå sig bra ut dervid. Som jag förmodar, har man utom dess bortjagat sina dumma streck, såsom enfans perdus.n Bästa onkel, svarade jag något bemannad, om ni taser hela saken på militärvis, hvad ställer ni då bland arrieregardet, som ofta tågar omedelbart efter centern, och lemnar långt efter sig eller afskär reserven? Skola icke kanhända ånger, olycka, förolämpad ära, hat och tvedrägt bilda eftertruppen? Dumt snackl sade onkeln leende, man förstår taktiken icke en gång på skämt. De förväntade talrika och mycket lofvande ättlingarne bilda arrieregardet, och lemna denna reserv efter sig: så mycket bättre, så varar den äktenskapliga ömheten desto längre. Afskära de densamma alldeles, som är det bästa! så hafven j den utsigten att på sena ålderdomen ännu älska hvarandra ungdomligt: endast måsten j draga försorg derom, att stante pede svid första åsynen efter sträng krigsregel skjuta svartsjuka, misstroende, förtal, sqvaller, sladderkomplotter, och hvad de alla heta, för pannan, och då ville jag se den fiende, som skulle afbålla eder, att i paradmarseh under sång och spel marschera in i edert vinterqvarter, en rätt lycklig, förnöjd ålderdom. Min ärlige, ärevördige onkel! ropade jag rörd