Aftonbladet – 3 december 1842, sida 1

ögon öfvertyga mig, om det verkligen stod så väl till med er helsa, som läkaren försäkrade mig. Jag fann eder slumrande och ville just aflägsna mig, då ni vaknade., Förlägen böjde jag mitt af blygsel rodnande ansigte öfver hennes hand, hvilken jag, mig sjelf ovetande, hade fattat, började alt, osammanhängande nog, prata om evig tacksamhet, och om omöjligheten att någonsin vedergälla så mycken godhet, och då talekällan snart var uttömd, tryckte jag tigande hennes hand mot mina läppar. Intet ord om tacksamhet, sade grefvinnan. Med fara, att stöta mot det skickliga, och att gifva förtalet vapen i händerna, skulle jag hafva gjort detsamma för en främmande, och ni, min dyre Kronstein, är ju mig icke någon främmande. Att jag upptagit eder i mitt hus, blottställer mig väl för misstanken, men, då vi imedlertid skola närmare tillhöra hvarandra — Krampaktigt tryckte jag min mun ännu fastare på hennes undersköna hand. Då de ömmaste band snart skola förena oss, sätter jag mig vida öfver kontrollörernes dom, och lyder utan betänkande de sköna pligters bud, som mitt hjerta ålagt mig, vänskapens, ömhetens, den innerligaste och — 0 lemna mig den ljufva tron! — en innerligt motsvarad böjelses — Härvid tryckte hon ömt min hand, och, man skulle hafva fått lägga tusende riken till mina fötter, jag hade icke förmått att med rått öfvermod straffa den sköna fruns ljufva tro med lögn. Tvertom, då jag icke fann några ord af tacksamhet, sökte jag uttrycka den med en låganda kyss på hennes hand. Alltid så stum, bäste baron ? fortfor hon, eUttröttar eder talandet, så låt mig åtminstone se le dyra dragen, som nära hade blifvit ett rof för den obeveklige skuggfursten. Härvid lyfte hon sakta mitt hufvud i höjden och hvilade med själfulla blickar på mitt anlete. Jag kunde knappt slå upp ögonen.