Aftonbladet – 3 december 1842, sida 1

EUGEN VON KRONSTEIN. 7) NOVELL AF C. SPINDLER. VHI. Ett sakta hostande vid mitt läger tillkännagaf att jag hade sällskap. Af fruktan att vid upp seendet möta den förhatliga välgörarmnans anlete låtsade jag sofva. En till hälften qväfd suck följde derpå, jag lyssnade orörlig. Ett ur djupet af bröstet frampressadt ack flög öfver sköna läppar, jag rörde mig icke. Man böjde sig allt mer och mer öfver mig, jag höll andan på mig. En mjuk hand vidrörde mitt hufvud och lekte med mina hårlockar, jag låg såsom en död. En späd mun berörde mitt öra och hviskade med all det italienska språkets behag: Ah diletto! Som en blixt slogo dessa ord, förenade med kyssens elektriska kraft, genom min känslolöshets köld; jag kände, huru blodet, emot min vilja, steg mig i ansigtet — en häftig rörelse bemäktigade sig mig. och innan den förrådde mig, fann jag det rådligt att spela den vaknande. Jag vände mig om, öppnade ögonen till hälften och såg Calypso sjelf stå vid mitt läger, behagligare än någonsin, klädd i en smakfull negligt, med fingret lagdt på rosenläpparne, och kroppen vänd till flykt, såsom om mitt vaknande skulle borlskräma den hulda lyssnerskan. För att påskynda denna flykt, men kanske också för att mera fatta fullkomliga förtrollningen i denna ställning, fattade jag mod att klar! och tydligt se henne i det sköna ansigtet. Förgäfvesl I stället för att fly, blef hon stående såsom fjettrad och sänkte blicken med blygsamhet mot golfvet. Jag stirrade ännu alltid som en vålnad på henne, och fiere sekunder flydde, utan att någon sade ett ord. Grefvinnan bröt slutligen tystnaden och började med outsägligt mild röst: Förlåt, min bäste baron, om jag kanhända störde er hvila. Jag kunde icke underlåta att med egna ) Se Altonbl, N:ris 278, 279 och 280,