Aftonbladet – 3 december 1842, sida 1

Af blygsel flögo mina blickar mot golfvet. Jag vet icke mera sjelf, började jag ånyo, huru det gick till, att jag befann mig på galan, t -—TG Den utbrytande feberhettan nödgade eder sannolikt ut i det fria, och dref eder irrande vidt omkring, ty vakterna vid stadsporten sade sig hafva sett eder från vägen till Montbijou återvända till staden. Ar det möjligt? hviskade jag halfhögt. G. Det stod illa, ganska illa till med er, min vän. Men låtom oss afbryta med denna bedröfliga händelse till ett lägligare tillfälle. — Låt oss tala om något annat. Om nyheter. Prins Emil har sedan några dagar försvunnit; man har intet spår efter honom. På densamma, för er så märkvärdiga afton har man selt honom i Montbijou — sedan ingenstädes mera. Det heler allmänt, alt han enleverat en flicka — om jag icke bedrar mig, dotter eller niece af slottskastellanen. Så? frågade jag, förbluffad. G. Hans fader, prins Albert, är i förtviflan, och i högsta grad uppbragt mot sin sons förförare, äfvenledes redan sysselsatt att, kosta hvad det kosta vill, taga reda på densamme. Han kan nemligen icke begripa, huru den förut så sedige ynglingen af egen drift kunde så snöpligen lemna ärans och pligtens väg (ty han är Johanniter-riddare). J. Jag tror han skulle göra bättre deri, att utgjuta hela sin vrede öfver förförerskans hufvud, i hvars nät den förblindade insnärjde sig. Det är tydligt, all hon, i stånd till alla förställningskonster, som kunna bedraga mannens svaga hjerta, — hvarmed hon äfven lär hafva bedragit mången, — att hon, en qvinlig Proteus, en kameleont, som med hvarje ögonblick ändrar färg, hon, som den ena minuten förmår till skenet öfverträffa alla Lucretior tillsammantagna, och den andra i verkligheten lemna långt efier sig de lättfärdigaste Messalinor, sådana det ty värr icke