Aftonbladet – 3 december 1842, sida 1

Tack vare den Evigel ropade hon; helsan färgar å Nyo dessa kinder, smycker dem åter med lifvets rosor! Ert verk, nådig fru! stammade jag, innerst förnöjd, att åtminstone kunna omlugga detta torra galanteri. Icke det; verket af en högre makt, hvars ringaste tjenarinna jag är. Henne må ni tacka, men låt mig nu lemna eder, ty jag har redan dröjt för länge.n Hon ville draga sin hand ur min; men händelsen ville, att jag just måste hålla den riktigt fast. Jag tror till och med, att jag tryckte den ömt. Ni vill icke släppa mig, lilla skälm ? frågade hon, med ett skalkaktigt leende; pni vill hålla min hand fången? Den armal hvad ondt har hon då gjort? Men detta är en ringa sak, då ni redan visste att så oupplösligt fängsla mitt hjerta. Vet ni ieke det?, Hon tryckte min hand i sina båda, och blickade med sådan rörelse mig i ansiglet, att jag, om jag ville eller icke, måste se henne rätt ömt i hennes. Outsägligt mild såg hon ned på mig smekte mina heta kinder och satte sig bredvid mitt läger ned på mäster Lebrechts stol. Så vill jag då qvarstanna, började hon, och försöka, om jag kan fördrifva eder ledsnad. Men kanske lär ni snart önska bort den besvärliga sällskaperskan., Huru kunde jag, min grefvinna? — Knappt hade denna floskel undsluppit mig, så förargade jag mig sjelf öfver min fåordighet. Men hvarmed skola vi underhålla oss? Som jag hör, är eder talandet förbjudet, och jag inser äl att det uttröttar eder, annars skulle ni hafva berältat mig, huru den fatala opassligheten så plötsligen öfverföll eder. Jag. Jag mådde redan illa sedan någon tid. Grefoinnan. Döatta erfor jag samma afton af eder värdige onkel och beklagade eder hjertligen. Jag förmodade, bästa baron, att då se eder hos mig.