med kamraterne. Udda eller jemt, Holofernes! or ett qvarter bränvin, då vi komma till —by gästgi varegård., Det vore bättre, att du ginge ned till torparestu gan derborta och skaffade dig det för intet. Kor ihåg, att man väl föraktar oss, men man fruktar os — ett nekande vedergälla vi med en förbannelse, ci utvisning med en besvärjelse. Den slutna hande skall förlamas; genom den stängda dörren skall inge: välsignelse ingå; öfver en ogästvänlig tröskel skall in nan kort ett lik utbäras. Gifmildheten måste skräm mas att öppna sina håfvor. Ser du, Holofernes! det der torftaket håller nästar på att rasa; i den der skorstenen fattas trenne tegel i två af de der rutorna sitta endast ålskinn. De bor fatt:gdomen. Visa mig vägen till en döpt elle; odöpt penningjude, der han sitter omgifven af sin: kontorister, som en kung af sitt hof, och, vore jag också en mot fem, med pistolen för hans panna skulle jag tvinga honom att öppna sina kassakistor. Men att med våld eller skrämsel plundra en fattig torpare, stjäla brödet undan hans hungrande barn, ta ifrån honom hans sista bränvinstår för söndagen, nej, Holofernes! sådant kan anstå den, som nyper galoscher ur farstugorna och snattar matbitar i köken — ej den röda handen, ej den, som vågar kämpa, stål mot stål, om sitt byte, och bär det hem blodigt, men vunnet i öppen strid, utan falskhet eller bedrägeri. Jag har mördat, Holofernes! men jag har aldrig tagit något af en behöfvande. Brottet har sin stolthet, sin ärelystnad, sina heroer. Förbrytarne emot missgerningsbalkens svåraste kapitel vilja gerna draga en bred skiljolinea emellan sig och den egentliga handtverksklassen inom yrket. Afven här utvecklar sig en aristokrati, som mången gång i länsoch häradshäkten, under obevakade ögonblick, gör sina anspråk gällande med ett öfvermod, hvilket näppeligen ens i den krets, hvarur vi hemtat bilden, eger någon motsvarighet. Den, som händelsevis uppsnappar ett samtal emellan fångar af olika brottslighet, skulle nästan förmås att förmoda, det missdådet eger sina äreställen, sina utmärkelser, sin aktning. Den uppmärksamhet, hvarmed en frejdad, vi vilja icke härunder förstå välfrejdad, förbrytare af sina kamrater vanligen bemötes; de företräden, som villigt, kanske dock till en del af fruktan, honom lemnas, den egenskap af skiljedomare i sina merdfångars enskilta tvister, som han ej sällan iklädes; allt talar om tillvaron af en slik, vådlig rangordning, om en hyllning åt en högre förmåga inom brottets regioner, som gör ernåendet deraf till ett föremål för täflan, kanske för afund. Och måhända ligger häri nyckeln till åtskilliga, inom kriminallagskipningens annaler såsom olösliga ansedda problemer. Om inte du får bränna och mörda, Aristides! återtog den äldre Zigenaren, så är du vid dåligt humör för hela dagen. Har du frusit ibland här på jorden, då du, svärtad i synen, smugit kring husknularna med yxa och blindlykta, så vill du nu i stället göra det gassande varmt åt dig i helfvetet. Hör du, Holofernes! om du bara visste, hvar fan har sina skogsparker, då skulle du en vacker sommarnatt kunna der hugga en hel tolft stockar och orsla ut den så behändigt, att icke djefvulen sjelf förmådde ana, till hvilken sågqvarn du fört rofvet. Det börjar minsann bli ondt om duglig skog här nedåt orten; förut kunde man med såg — yxan slamrar så förbannadt — på en qvällsqvist ta ned räd nog till en köpingsköra; nu får man promenera en hel mil för en simpel skogsåverkan. Kostar det icke på, Holofernes! att handtverket skall med åren bli så tungt? Nej, gå du till torparen dernere och igg dig ett qvarter bränvin! Småtjufvar sluta mest som tiggare. Och stortjufvar i galgen! TImedlertid skall bränvinet gå din näsa förbi. Jag skaffar det, men super let också sjelf.n Holofernes reste på sig och tog vägen åt torparstugan.