Aftonbladet – 2 december 1842, sida 3

Å På denna högst sällsamma exklamation svarar jag blott ett lugnt och bestämdt ja, och gratulor ex animo min högtärade gynnare, att en så dygderik äkta maka blifvit er af himmelen beskärd. Nu kallar mig några svåra patienter, och jag rekommenderar mig till benägen välvilja, i det jag anmodar eder, att göra er beredd på några vänskapliga visiter, hvilka jag finner ändamålsenliga och angenäma till eder förströelse. Han tog afsked, och mitt upprörda sinne gjorde sig luft genom häftiga yttringar af ovilja. Det förtretade mig högeligen, att jag skulle befinna mig i dens hus, som blef mig påtrugad, och mot hvilken jag trodde mig känna den oöfvervinnerligaste vedervilja. De händelser, som kastat mig på sjuksängen, syntes mig endast vara en dröm. Sällan visade sig för mig den falska Henriettes bild, och min kärlek till henne syntes hafva gått under i raseriets vilda tummel. Jag var blott tydligt och klart medvetande af den olyckan, att befinna mig under ett tak med grefvinnan, och alt för mitt lifs räddning behöfva tacka henne, bland alla dödliga just henne. Bestormad af dessa sönderslitande känslor, gömde jag åter mitt hufvud i kuddarne, för att grubbla öfver mist tröstlösa öde. (Forts. följer.) ——— VETT RNAReR