Aftonbladet – 2 december 1842, sida 2

hos mig. Hör ni, min mycket ärade baron? Hos mig, och att följaktligen det stränga medicinska reglementet herrskar här. Derföre, fördenskull skrifver jag på denna dags blad i eder lefnadskalender ett tjockt, tjockt facet, och hoppas med Gudi, att ed. friherrliga nåde icke lär vara något barn, utan fogar sig i denna dom, och efter krafter dukar under för sömnen. Men, bäste doktor — Aktningsvärdaste! Ingen motsträfvighet; den skall icke hjelpa något. Lugn, ro och några få droppar: det är allt hvad ed. nåde behöfver. Hr baron har talat så mycket de tre förflutna dagarne, och så högt, att hvila billigtvis måste blifva eder förunnad., Ni menar feberfantasier? Ack bästa doktor, om ni visste — ,Tst! tst! jag vet, jag vet redan allt. Ni har hårdt hållit stånd; man måste hafva drifvit elakt spel med eder. Ni har också icke velat veta af annat än blod, värja, pistoler, dolk och gift. Förtrollade prinsessor och blodtörstiga prinsar, ömma jättar och otrogna dvärginnor, grefvinnor och kammarflickor, kappor och blindlyktor, sköskumspipor och den hedniska skaldinnan Sappho, lemnade eder ingen ro hvarken natt eller dag. Jag skulle med min styfva tunga behölva tre veckor, för att berätta, hvad ni har talat på tre dagar. Derföre måste ni nu också tiga. Ingen skall besöka eder, följaktligen har ni icke occasionem loquendi; det skall uttrötta eder, att tala med eder sjelf, och en trogen väktare, som tillika skall gifva eder läkemedlen, skall för öfrigt passa på er. Jag kommer igen till middagen. Dittits adiö !