Aftonbladet – 2 december 1842, sida 1

cHerre, ni yrar som en förryckt! Mekaniskt måste jag nicka med hufvudet. aNi tror sannolikt, fortfor han hetare, aatt ja; låter bedåra mig af denna narraktiga mask, ocl skall låta eder med er käckhet sålunda komma un dan? Ingalunda, min herre. Här äro blott tvän ne fall tänkbara.n Nyfiken lyssnade jag på fallen, som han skul le utsälta. cAntingen ni är min faders spion, som har å. tagit sig den otacksamma mödan att utlyssna mi na steg, och hvilken det ty värr har lyckats, at utlura ett förhållande; som mitt stånd förbjude! mig, men som det oaktadt utgör min enda let nadslyckal . . .. Min prins, föll jag honom i talet, tillåt att jar anmärker, det eders Durchlauchts fader svårliger skulle välja mig till sin spion. Ni bar rält,, fortfor han, chan skulle i eder hafva fått ett bedröfligt verktyg, eller — ni äl nog oförskämd att för egen räkning smyga i mit revier och drifva vildtjufveri.n Jag teg, emedan han träffat på den rätta fläcken. cMen den lusten, min herre, vill jag betagga eder. Tillstå det! Jag läser i edert ansigte, at! jag gissat det. Bekänn, älskar ni Henriette? Jag teg hårdnackadt. Ni tiger? nå väl, jag skall finna medel att bringa eder till att tala. Ostraffad skall ni icke förolämpa mig. Jag vill tukta eder, såsom del höfves eder. Hoppas icke, att jag skall visa eder den äran, alt slåss med eder; jag kunde stöta ned eder på stället, om jag ville befläcka min värja med blodet af en menniska, som lik tjulfven om patten smyger sig i en främmandes egendom.,