Aftonbladet – 2 december 1842, sida 1

tårar. Köld och hetta genomisade och genomglödde vexelvis min feberlikt bäfvande kropp. Raglande som en drucken fullföljde jag min väg, och uppnådde slutligen staden, men i begrepp att beträda den gata, som förde till min onkels hus, sjönk jag utmattad och vanmäktig ned på stenarne. .. Under medvetandets aftagande hörde jag en vagn i hastig fart komma emot mig, -— den nalkades, — hästarne stegrade sig redan öfver den nedfallne; — Prr! ropade kusken; — för Guds skulll hvad är det? en qvinlig röst, — mina sinnen försvunno. VI. God morgon, bästa baron! ljöd en högstämd röst i mina öron, då jag långsamt slog upp ÖgOven och hastigt åter tillslöt dem, bländad af dagsljuset, som stal sig fram genom de röda sidensardinerne. God morgon! säg för himmelens skull, hvad gör ni för streck ?) Bästa doktor, började jag med tillslutna: ögon, ty jag igenkände läkarens röst, säg ni hellre mig, hvad man gör mig för streck? eller hellre huru det egentligen står till med mig? Vakar jag, drömmer jag? Ar jag icke söndertrampad af hästhofvarne? Ligger jag icke på stenarne på Zeltersatan ? Min högt aktade herr baron, sade läkaren, behagade sjelf efter knappt öfverståndna feberanfall genast börja med sitt Jocum, ty Delirium r, Gud ske lof, betvingadt. Eder friherrliga kropp kall vara god och märka, att han är bäddad på uddar och icke på gatustenar, och att edra högideliga lemmar ännu befinna sig fullkomligt in lalu quo, emedan blott en ögonskenlig fara har