Aftonbladet – 2 december 1842, sida 1

Vid denna förolämpning uppsvallade min vrede, och så tillsluten och tyst jag hittills varit, så högt och häftigt talade jag nu till försvarandet af min ära. Jag upptäckte förhållandet för prinsen; upprörd af den trolösa hycklerskans list, bedyrade jag honom, att jag aldrig vetat hvilka rättigheter han hade till henne, att hon förde så väl mig som honom vid sitt ledband; jag varnade honom för den trolösa, och fordrade slutligen med få, men manliga ord, fullkomlig upprättelse. Prinsen åhörde mig uppmärksamt, och hans vrede öfvergick i ett aktningsfullt uppförande mot mig. Min vän,, började han slutligen, ni ger mig sällsamma förklaringar, förklaringar som såra mitt hjertas innersta. Men jag är man, och såsom sådan tackar jag eder för detta meddelande, om allt förhåller sig såsom ni sagt. Jag skall noga undersöka det. Den begärda upprättelsen uppskjuta vi för det första, ty jag ser, att ni är utan vapen.n Således i morgon, ropade jag raskt och bestämat. I morgon, om er helsa tillåter eder. Jag tror mig se att dessa tilldragelser hafva betydligt angripit eder. Ert ansigte skiftar hastigt färg. Ni darrar häftigt. Gå fort hem, men lofva mig först obrottslig tystnad i afseende på denna nattens händelser.n Jag lofvade honom det, och vi skiljdes. Med hvilken känsla lemnade jag trädgården? Endast den som erfarit det bittra ödet, att se den första kärlekens förhoppningssköna drömmar lika grymt tillintetgjorda, kan föreställa sig, huru jag var till mods på hemvägen. Den brännande smärtan i mitt inre upplöste sig i en ström af vanmäktiga