Aftonbladet – 1 december 1842, sida 3

Flykt blef slutligen den enda tanke, till hvilken jag slöt mig, denna id den enda ljusa punkt i min hjerna, och jag beslöt genast att verkställa den. Jag gick till dörren — förgäfves, den var tillsluten, ett fönster ingenstädes att finna, en smygvrå, en sidoöppning ingenstädes att upptäcka. Halfhögt började jag tvista med mitt öde, som syntes finna ett särdeles nöje i att låta mig i en cyclus af få stunder genomvandra en manege af lidelser, — då rasslade manliga steg öfver den böstliga löfmattan, man stannade utanför hyddan, och försökte att öppna dörren utifrån. Jag gal intet ljud ifrån mig, ty efter all förmodan var den nye ankommande lika litet hemma här, som jag Då han hade arbetat sig trött, mumlade han några oförståndliga ord i skägget — troligen exklamationer af felslagen förhoppning, af gäckad förväntan, och vandrade samma väg tillbaka, som han kommit. Jag andades friare, men den öfvergångna faran kunde icke befria mig från fruktan för en annan, mera hotande. Hon nalkades också verkligen med starka steg. Jag trodde mig åter höra buller. : Med örat vid nyckelhålet, lyssnade jag, och hörde flera röster, först otydligt på afstånd, sedan allt närmare-och närmare, slutligen helt högt tala utanför hyddan. En manlig stämma, som till och med icke tycktes mig obekant, förde ordet, och några qvinliga acompagnerade halfhögt. Så måste en främmande obekant gäst vara gömd i eremitaget,, dundrade mannen; och ve honom, om han icke skulle ha den gåfvan, att göra sig Osynlig. Ers Durchlaucht, jag besvär eder,, qved subretten. — Inte ord mera, ropade fremlingen,