Aftonbladet – 1 december 1842, sida 3

den väntade prinsen, som jag märkte, det är oförlåtligt att så misstaga sig Nu började en annan qvinlig röst att klaga, och — helfvetets bländverk! det var Henriettes. Stillan, sade prinsen, jag vill genast komma saken på spåren. Gif hit nyckeln och tag min lanterna. Men vänd den så, att skenet faller just på dörrn — Ack Ers Duhrclaucht,, klagade Henriette, — skona edert — om bofven är beväpnad. — Pah! jag fruktar ej., svarade prins Emil, hvilken jag först i detta ögonblick igenkände, satte nyckeln uti, och dörrn sprang upp. Jag stod utan rörelse, insvept i min mantel, på tröskeln, och häftade min stela blick på den öppnande Henriette, — det var verkligen förräderskan, hon slog med ett högt skri händerna för ansigt och vände sig till flykt; den rädda tjenarinnan lät blindlyktan falla, och, troende spöket komma efter sig, skyndade hon sanslös efter Henriette, och snart befunno sig endast två personer vid detta gåtlika Rendez-vous. Prinsen, som utan örelse stirrade på mig, med blottad värja i hanlen, och jag, .den personificerade orörligheten i anledning af min trolösa älskarinnas öfverraskanle åsyn. ) (Forts. följer.) Re ———— — STÄNDIG KALENDER. I en moske i Damascus innes en cegen, ständig kalender, nemligen en mur, hvilken har så många hål som dagarne i året, af hvilka blott ett hvarje dag belyses af solen. — NYTT staGs RÅTTFÄLLA. Helt nyligen försöke en rätta i byn Kirkcolm i Skottland, lockad af ukten af en bland de berömda Lochryan-ostronen, att bemäktiga sig godbiten, då ostran plötsligt tillslöt ig så häftigt, att den krossade rättan och qvarhöll less hufvud mellan sina skal.