Aftonbladet – 1 december 1842, sida 1

Re ——L —— — ——-—— .—2z(— Fursten syntes finna tycke för mig, värdigadesi sen person pröfva mina kunskaper och lemnade mig alltid med nyväckt förhoppning om en snar befordran. — Men saken gick imedlertid som vanligt, och jag syntes slutligen alldeles glömd al kollegierna, under det hofvets sällskapscirklar tycktes alltmer och med äfsigt taga mig i anspråk. Ingen cour, ingen bål, ingen högtidlighet af något slag, hvärtill jag icke blef bjuden, hvarest icke jag, den obetydlige, blef synbart förekommande behandlad. I början blyg i den ovana sferen, gjorde jag fel på fel. En osynlig gudom syntes likväl så länka allt till mitt bästa, att mina förseelser endast fingo namn af älskvärda etourderier. Då jag -redan fattat fastare fot på den spegelglatta ytan, blef mig äfven den hemliga maktens ledning allt tydligare, och den mera öfvade föll det icke svårt att upptäcka, hvad som lurade under dessa rosor, och att gissa till den trollqvinna, under hvars egid jag inträdde utan att såras. Grelvinnan Fiala, en florentinska, och dame dhonneur i furstinnans följe, var, såsom jag kunde sluta af allt, denna Calypso. Hon var ett vackert fruntimmer, väl icke långt borta från gränsen af qvinlig ungdom, men likväl af en bländande skönhet. Född att herrska, förenade hon en verkligt majestätisk figur med det mest uttrycksfulla ansigte, en bestämd imposant värdighet i sitt uppförande, i sin hållning, med det hehagligaste och värdigaste uttryck i sitt tal. Så väl vid sidan af dunderguden Zeus, som ock på Cytheres blomsterthron, skulle hon hafva funnit sin plats. Hennes uppträdande verkade äfven så segrande på mängden, att hon var alle festers drottning, en rang, hvilken den allmänna hyll