Aftonbladet – 1 december 1842, sida 1

De påstodo: ätt grefvinnan mycket väl förstod sitt mtresse; det var klokt handladt, att förakta det låga och sträfva efter det mäktiga: isynnerhet hade fursten mycket sinne för det sköna, förenadt med frisk lefnadslust; grefvinnan Fiala italienskt blod. och italiensk stoltbet, och hennes gemål gråa hår. Dessa rykten lupo i tysthet omkring, ehuru icke det minsta anstötliga kom till offentlig kunskap, och grefvinnan i silt lefnadssätt iakttog den yttersta anständighet. Då doz hennes man, och nu rörde sig tungorna lifligare. — Hon begick sorgetiden: regelmässigt, men efter dess förlopp syntes -hön åter vid hofvet och intog den vanliga, första platsen. Man sade, att fursten gjorde henne besök, att hon drog utomordentliga summor ur regeringskassorne, emedan hon hade stora utgifter; med ett. ord: man förlorade sig i extravaganta gissningar, hvilka väl voro utan bevis, men ej utan sannolikhet. Hennes stora inflytande, furstens uppmärksamhet och oförminskade deltagande, samt den stora stat hon förde, allt förenade sig, att tillegna henhe cn furslig älskarinnas plats, fastän många medlemmar af hofvet sjelfva bemödade sig att tillintetgöra denna förmodan, : Nu inträdde den tidpunkt, då fursten, slutligen gaf efter för landets önskan och förmäilde sig med en prinsessa, ett mönster af :qvinnlig fullkomlighet. Grefyinnans parti påstod: att landet hade endast henne och hennes öfvertalande att tacka för det fursten skridit till detta val. Oppositionen påstod motsatsen och försäkrade, att furstens onåd hastigt följt på hans kärlek, — men detta föregifvande bekräftade sig för ingen del. Gref