Aftonbladet – 1 december 1842, sida 1

ningen lemmade henne obestridd, öch som hennes sjelfkänsla icke drog i betänkande att antaga. Intet divertissement, som hon icke ordnade, ingen fest, vid hvilken hon icke presiderade. Ionnes grace, hennes älskvärdhet gjorde henne till själen i sällskapslifvet, och hennes, beröm skulle hålva varit enstämmigt, om icke den hemliga kritiken, långt ifrån att tadla hennes kropps skönhet, hade väckt starka tvifvelsmål om hennes själs skönhet. Grefvinnans fel, som jag, i motsats mot min onkel, så häftigt uppräknade, voro till en del dikterade af vederviljans ande, men till en del grundade på den tysta stämman af detta kritiska orakel; hvars utsagor, kanhända hemtade ur en låg källa, icke destomindre syntes mig ofelbara. För åtta eller nio år sedan hade grefvinnan med sin gemål kommit till hofvet, hvarest man älskade det främmande och gerna lemnade grefven en ansenlig plats. Hans gemåls behag, då för tiden i zenitb, uppväckte allmän beundran, förvärfvade sig allmän hyllning. Man trängdes omkring henne; så många män hofvet räknade, så många slafvar lågo vid hennes fötter, och hemburo henne sina offer. Men huru förvånades de, då den mest otvetydiga köld, den fullkomligaste hkgiltighet, hvarmed deras herrskarinna behandlade dem, öppet lät dem förstå, alt deras artigheter icke fingo räkna på någon högre belöning, än konveniensens. Följden var den, att skaran al tillbedjare äfvenledes drog sig tillbaka inom konveniensens gränser, men den förste bland dem stannade likväl qvar och hädanefter, som förr, offrade på gudomens altare: fursten sjelf. Nu hörjade hemliga röster hviska i mörkret.