Aftonbladet – 30 november 1842, sida 3

BLANDADE ÄMNEN EE (Insändt.) Perugino. Den gamle Perugino gick en dag I salen mellan sina sköna taflor, Betraktande de heliga gestalter, Som han på duken dristigt trollat fram, De fromma, blygsamt rodnande madonnor, De ljufva Jesusbarnen, kyrkans helgon, Alskvärda, rena, som hans egen själ. Den gamle mästarn tankfuil tog paletten Och på en spån strök af de fulla penslar, Samt kastade igenom fönstret spånen. På gatan stojade en vildsinnt flock Af handtverkspojkar af plankstrykaryrke. De funno spånen. Ha! Ett dyrbat fynd! Den store Perugino är med oss! Han stryker också trä! Kom nu och smäda Vårt handtyerk! Perugino är vår man! Så skrek den råa hopen. Spånen höjdes Liksom en fana på en skyhög stäng. Omkring den slöt sig tätt den yra skaran Berusad af den nya ärans fröjd. Kamrater! Upp till strid emot de stolta, Mot Sanzio, mot allt, som heter konstnär Och vågar skapa något eget nytt! Ned med den djerfva, nya målarskolan! Som vi, vill Perugino stryka plank! Han är vår mästare, den store gamle! Slå ned det nya med den helga spånen, Som mästarn målat har åt oss till vapen! Den gamle Perugino hörde larmet, Såg med förundran från sitt fönster ned Hur pöbelsinnet stojade i ruset. Då tog han, tigande, sin bästa tafla Och ställde den i fönstret, viste blott Med fingret på dess bimmelskt sköna bilder Och vände med förakt sin rygg åt packet: Det jublade för spånen, som han suddat, Men såg hans tafla tyst — liksom han sjelf. Du Sveas vördnadsvärde patriark, Du skaldekonstens milde Perugino! O Selmas sångare, hvars strängars klang Går, som cen Edens fläkt, igenom hjertat! Då i sin blinda yra mörkrets yngel, Allenastyrandets, slafsinnets söner, Missbrukar fräckt ditt dyra sångarnamn, Det ädla, rena, fosterlandets ära, Till krigiskt vapen, till en giftig dolk Mot religions och forskningsfrihet måttad, Skänk åt afguderiets blinda hyllning Ditt bjertas tysta, heliga — förakt!