Aftonbladet – 30 november 1842, sida 1

Svara, inga undanflykter!, Jag har — jag ville — Man har icke gjort något, man vill icke skri. va. Man vill sätta upp hufvudet, utan att betänka, att annat folk också kan det. Bästa onkel — — Man har griller, romanstreck i hufvudet, ings pengar i pungen. En godhjertad gammal nar: till onkel vill gifva de sednare, om man jagar de förra för dj—n i våld; nej, för ingen del: penningarne vill man hafva, dårskaperna öfverger man icke. Man håller den nådige onkeln för ett få. Men man har missräknat sig; han är en räf, en listig räf. Han har utsatt vilkor: aut, aut. Man har icke följt dem, vill med våld rusa i olyckan. — Ödmjuka tjenare, lycksam resa, vi äro skilda.n Men, hör mig då endast först, dyre onkel, innan ni fördömer mig. Audiatur et altera pars, säger min auditör, en skicklig karl. Tala.n Ni har alltid med faderlig kärlek sörjt för mig. Man har illa vedergällt det. ooNi lät mig studera. Ty värr. Jag ångrar det alla dagar. Min salig bror var en rätt genomärlig man, en rätt kristlio soldat. Man är alls icke värdig att vara hans son. Ingen krigisk anda, ingen militärisk takt, ingen gnista af Todren. Man har blifvit en bokvurm, och ingenting annat. På det att man icke helt och hållet skulle blifva en odugling, måste jag väl gifva mitt bifall till studierna. Hvarföre vill ni, efter så många välgerningar, beröfva mig min frihet, min lefnadslycka? Man skall gifta sig — är det en olycka?, Att nödgas gifta sis mot sin böjelse, är den största olycka. Deraf blifva de bästa giften.n Om icke beslägtade bjertan funnit hvarandra, om icke kärleken gör en till friare, så lyser icke någon hymens fredsfackla,