Aftonbladet – 30 november 1842, sida 1

att, liksom våra stamföräldrar, blifva jagad utur paradiset, väl icke af erkeengeln Gabriel; men åtminstone af ett par grofva gårdsdrängar. He? är det icke så? Må man skämmas. Man är ett geni, en jurist på köpet, och kan icke en gång svara derpå.n Nå ja, dyre onkel, svarade jag förlägen, jag will icke neka, att flickan intresserar mig, att jag till och med älskar henne, men jag begriper ej — Huru kan jag hafva något deremot? Bevarsl Må man älska, må man intressera sig så mycket och så länge man vill. Nu — härvid tog han upp klockan — nu är hon half sex, om en half timma: Allons, march! Då kan man ju förfoga sig fri och ledig till sitt bijou och bringa henne en hjertrörande serenad. Adjöl Onkel, ni har aldrig älskat! Gud vare lof! aldrig. Några svagheter har jag väl att förebrå mig — nå, den jernfästaste krigeman har äfven sina svaga stunder — men aldrig någon dårskap -. Lef nu väl, och man kan äxa ännu ett par tum, så att man, om det går nöd på, ändock kan föreställa en soldat, om ock äfven det inre kouraget fattasa Adjö Han vände sig och ville gå. Ofverraskad af ögonblickets makt, medvetande af min hjelplöshet, höll jag honom tillbaka, och himlen vet hvad jag i detta ögonblick lofvade och försäkrade honom. Länge förblef han obeveklig; slutligen, då jag i min faders, hans innerligt älskade broders namn besvor honom, gaf han efter, men gick ingen hårsmån från det förbehåll, att gifta mig med orefvinnan. Suckande beviljade jag det, och han lemnade mig, sedan han försäkrat mig, att han ville urskulda mig hos henne, under förevändning af en påkommen opasslighet, men strängt ålagt mig, att i morgon taga igen hvad jag försummat. I. Högst missnöjd med mig sjelf, gick jag knotande upp och ned och gjorde mig de bittraste