Aftonbladet – 28 november 1842, sida 2

:ens lugna och bestånd i en framtid uppstå; kärleken till den klass, som den konservative sjelf tillhör, samt den genom uppfostran, vana eller omgifningar rotfästade; öfvertygelsen om nödvändigheten af en viss öfvervigt åt densamma, såsom stöd för det. helas bestånd; och slutligen -påståendet-att de reformer, på hvilka oppositionen yrkar, icke äro af svenskt eller nationelt ursprung utan utgöra toma theorier; hvilka väl kunna skrifvas på papperet, men icke passa för vårt land, 0. s. v. Det sista af dessa motiver är det, som man oftast hör åberopas och som äfven låter med bästa effekt begagna sig att söka imponera på mängden. Man kan nemligen utan misstag förutsätta, att pluraliteten -hos de flesta folk är ömtålig om det nationella, och denna vackra känsla, ett slags religiöst element, som har sin upprinnelse i kärleken till fäderneslandet, till dess historia och till traditionella föreställningssätt och vanor, måste vara ganska stark hos ett folk med så gamla och poetiska minnen, som det Svenska folkets. Det är derföre också gifvet, att en anspelning på nödvändigheten af statsinrättningarnas öfverensstämmelse med detta nationella alltid skall blifva ett lystringsord, hvilket med skäl bör göra intryck i samma mån, som anspelningen är grundad på sakernas verkliga förhållande, men också tillika, att det skall vid många tillfällen missbrukas och begagnas såsom ett fältrop af dem, som vilja hafva qvar det gamla blott derföre, att det är gammalt, äfven om det är utlefvadt, och att man derföre får höra detta rop företrädesvis just i de fall, der det är fråga om att öfvertala, emedan man ej kan öfvertyga, att verka mera på känslan med vackra ord och en poetisk flygt, än på omdömet med bevisning och argumenter. Det är: för sådant ändamål, som vi på politikens och de sociala stridernas gebiet dagligen höra det i munnen på reformernas fiender och missbrukens försvarare. Dessa säga nemligen aldrig rent ut: vi vilja bibehålla det gamla och föråldrade, det orättvisa, derföre att den klass i samhället, vi tillhöra, efter vår öfvertygelse deraf: dragit en fördel på det allmännas bekostnad, som vi tro att den skulle mista genom förändringen, ty de skulle då yppa sina verkliga motiver. De säga tvärtom: Vi äre just de verkliga vännerna af en sansad frihet och förnuftiga reformer, men vi vilja att desså skola vara svenska och icke några utländska importvaror eller toma pappersteorier. Den; som haft tillfälle att. följa: pressens-historia, har mer. än : tillräckligt kunnat öfvertyga sig, att detta utgjort den stående taktiken -i-alla ultra-tidningar :sedan 20-år fillbaka; ifrån den aflidne Granskaren och Argus den fjerde, till den Objudne gästen, Samlaren, Minerva, Nyare Argus under dess sista period, och slutligen Svenska Biet. Om icke historien hade lärt oss, att man kan vänta allting af dem, som strida för fåvälde och kotteri-intressen och att det icke finnes något mot sundt förnuft, rättvisa eller det allmännas nytta stridande anspråk, som de icke kunna fötsvara, någon förvrängning af sanningen, somi de ej tillåta sig för att befordra sitt ändamål; och om man icke visste, att detta för dem utgjorde en ren nödvändighet, emedan de hafva den allmänna rättvisan emot sig; så skulle man i sanning kunna förvånas öfver den. säkerhet, hvarmed dessa deklamationer om bristande svenskhet blifvit använda för att afskräma alla dem, som äro något fallne för politisk förskräckthet, ifrån sjelfva inträdet på reformernas bana. Men ännu långt mer skulle man hafva anledning att förundra sig öfver, att detta rop så länge kunnat finna något. slags gehör hos andra, än ultra-konsorterne sjelfva, som väl veta huru mycket det betyder, om man icke nogsamt hade den erfarenheten, att klangen af ett stort ord har en nära nog magisk makt öfver många sinnen och att isynnerhet vi goda svenskar länge varit serdeles svage att låta oss villas af toma, men klingande deklamationer. i Å sen . tå Intl de der Rn