Aftonbladet – 28 november 1842, sida 1

1 tadll PA VIU ORKOTMdl, Salt Ul WU RASAUL ter damöter: professoren m. m. Jakob Grimm i Ber: lin, konferensrådet, professoren m. m., Laurit Engelstoft i Köpenhamn, professoren m. m., Carl Ritter i Berlin och professoren m. m., Edvard Wilda i Halle. (Ur S. T.) —— EDAEN — Uti bref från landsorten underrättas vi, ati Jönköpings och Kronobergs läns hushållssällskape låtit en. imbjudning utgå till de öfriga provinserna, att förena sig om inrättandet af en ränteförsäkringsanstalt, efter det mönster, som någr: dylika inrättningar i Tyskland lemna, och hvar: om åtskilliga under årets lopp utkomna brochyrer innehålla närmare underrättelse. Om det i ena sidan är i högsta måtto glädjande att finna det en anstalt af så välsignelserik natur som der ifrågavarande blir för hvar och en, som genom en liten sparpennings afsättande vill skaffa sig er sorgfri eller åtminstone för nöden skyddad ålderdom, äfven här i landet kommer till stånd, så måste det å den andra tillika anses för ett betydelsefullt tecken, att impulsen dertill utgår ifrån en provinsståd, och att det nu. är andra gånger inom få månader, som en landsort sålunda förekommer hufvudstaden i nit och verksamhet för en lika storartad som ällmänt nyttig inrättning Landsorterne hafva nemligen äfven redan sin Brandstodsförening för lösören i full gång, medan vi här i hufvudstaden ännu endast tänka på saken och säga: det gör så. Man kan imedlertid icke annat än lyckönska sig åt det goda, hvarhelst ifrån det kommer, och vi hoppas derföre äfven att den ifrågavarande ränteförsäkringsanstalten snart kommer i verksamhet, då den säkert älven härifrån får ett stort antal delägare. — —t— — På Nya theatern uppfördes i går för första gången en treaktsfarce af Raupach: Låt de döda hvila, som vann ganska mycket bifall. Intrigen är byggd på den omständigheten, att en svartsjuk baron finner i-sin frus gömmor ett porträtt i medaljong, hvilket hon förklarar tillhöra en nu mera afliden person; men mannen, som ej tror hennes försäkran, retas deraf ytterligare och svär på att han skall uppsöka den förmente döde bländ de lefvandes antal. Genom ett tillfälligt qui pro quo med en till staden anländ resande som lik. nar porträttet, har författaren förstått att på denna grund bygga en mängd rätt pikanta situationer, som jemte en qvick dialog, i hvilken många satiriska infall förekomma, gör stycket ganska underhållande, och ofta sätter åskådarnes skrattmuskler i rörelse, i synnerhet som rollerna voro väl fördelta. Hufvudrollen, den svartsjuke mannens, spelades med mycken liflighet af hr Blanche, och en betjentrol utfördes med en lycklig komik i den tafatta stilen af hr Zetterholm. Äfven hr Gille, såsom baronens förtrogne, handsekreterare eller kammartjenare, Vi observerade ej rätt hvilketdera, gjorde sin sak väl. Huset var nästan fulit och täta applådissemanger vankades. Detta stycke är ostridigt ett af Raupachs lyckligaste och kommer troligen att länge bibehålla sig på scenen. ARNE — RE —