Aftonbladet – 26 november 1842, sida 3

fanns komma sanningen närmast: pjesen gaf nemligen ingen uppenbarelse af sångarkungen, utan blott ett qui pro quo. Imedlertid var den förmente Bellman icke någon snickargesäll, utan en munsjör Papiljott, sannolikt hårfrisör, kunglig hofkamrer, sekter eller dylikt. Munsjör Papiljott (hr Z-tterholm) sitter i en källarsal i Mariefred och berättar, att han, i trots af sina 45 år, lemnat hufvudstaden, för att i nämnde småstad uppsöka en täck landtflicka, med hvars utseende han gjort bekantskap i hufvudstaden. I denna sal uppvaktas han af värdinnan (fru Elffors), som, sedan hon rekommenderat sina våftlor, berättar att Bellman väntas till Gripsholm, der kungen vid tillfället befann sig; och sedan mursjör Papiljott förklarat, att han var bekant med Bellman och sagt värdinnan några artigheter, öfvertygade hon sig så mycket lättare, att munsjör Papiljott var den store sångaren i egen person, som färgen på hans ögon till punkt och pricka slog in med ärgen på Bellmans. På denna upptäckt följer stor scen af snickargesäller, drängar och Hickor, som med sång och bugningar uppvakta den förmente Bellman. I spetsen för skaran står värdinnans son, Olaus (hr Elifors), svarfyare och fa tutto i staden Mariefred, som förgäfves hos konungen solliciterat om en hofkäpps:arfvarctitel såsom en stege upp till den vackra Anna (mill S. Hellgren), dotter af rådmannen och hofzinkaren N.N. Olaus begagnar tillfället och ber munsjör Bellman uppsätta några vers till majestätet, för att erinra om hofkäppsvarfvaresuppliken, cch munsjör Papiljott måste nolens volens sätta sig ned alt rimma. Rimmen lyckas icke, men desto bättre suppliken, hvari Gustaf HI funnit ett bellmanni kt mästerstycke i det barocka,. Olaus får alktså bref på hofkäppsvarfvarctiteln och med detsamma på den vackra Annas hand. Ödet vill imedlertid, att denna Anna är precist samma täcka landtflicka, som lockat munsjör Papiljott till Mariefred. Hans etourderie har således ädragit honom den förargelsen, att spela den eftersökta i händerna på en rival, men till ersättning får han af den nybakade hofkäppsvarfvaren en käpp, hvars krycka kar formen af en siratlig lång näsa. Om sjelfva pjesen komma vi icke att yttra oss; men hvad de spelande personerna ang går, Syntes 0ss br Zetterholm rätt väl fylla sin plats. Hr Eiffors var ogenerad och visade den liflighet i sitt spel, som för tillfället behöfdes. Några applådissemanger ät fru Elffors bevillnade, alt hon var cen sådan värdinna, som en del vill hafva den i Mariefred, och m:ll Hellgren hade väl en mindre betydlig rol, men utgjorde i alla fall en vacker ursäkt för munsjör Papiljotts förflugna infall. ESO