Aftonbladet – 25 november 1842, sida 3

Endast med möda lyckades det mig att und fly ur min arrest. Jag kastade mig obeväpna på : en osadlad häst och ilade hit för att, enlig min förpligtelse, öfverlemna mig åt er, sad William med lugn resignation. Och er fader skulle, med undantag af slottet uppbyggande, hafva varit villig att uppfylla d öfriga fredsvilkoren, om ni icke varit i mitt våld? fortfor lairden. Han skulle det; endast återställandet af de genom honom förstörda slottet syntes honon skymfligt. Låt mig göra fången en fråga, herr lairdp sade Mac Murdoc. Visste er fader, att ni sat ert riddarord i pant för er återkomst, i händelst han icke ville uppfylla: vilkoren? Han visste det,, sade riddaren lugnt; mer han påstod, att jag icke egt rättighet att, utar min klanchefs bifall, bortgifva det, utan förr bordt fxambära mitt hufvud till stupstocken. Af denns orsak egde det för honom ingen bindande kraft och han ansåg sig berättigad att hindra mig ifrån att återvända Murdoc svarade intet, men hans dystra, sammandragna ögonbryn vittnade, att han, ehuru moi sin . vilja, måste erkänna, att Gordons mening grundade sig på en gammal plägsed. , Har ni då intet förslag alt göra mig, inte något sätt att uppge, för att få er fader att gå ir på mina förslag ? frågade lairden efter ett längrd uppehåll. . Intet, sir; jag känner min faders oböjliga sinnelag alitför väl. Tvång förmår ingenting öfver honom), svarade William. Skall han icke ens gå in derpå, om han vel er i min hand och ert och edra medfångars li beroende af hans bifall? frågade lairden. Jag skulle med alfsigt bedraga er, sir, Om jag medgaf möjligheten deraf;, svarade William bestämdt.. Ett uppskof skulle för mig endast vara sönderslitande, för eder onyttigt. En bön bar jag