Aftonbladet – 25 november 1842, sida 3

Isåras. Från denna dag kan han icke st ida mot. ler, och om han skulle vilja det, har hans stam en krigare mindre och eder en mer, och denne: är William Gordon. Ja, sade han, i det han tryggt blickade omkring sig, förbannelse må träffa mig, om jag hädanefter drager svärdet mot eder stam! Som bundsförvandt och klansman ser m mig vid er sida, eller ser ni mig aldrig åter.n Under det den unge mannen så talade, fram-fördes en vacker häst af utsökt ras på gården. Begagna er af denna, sir,, sade lairden, ytag. den såsom en ersättning för den förlorade.n William visste knappt om han var vaken eller drömde. Då han sansat sig oeh klarare kunde: tänka öfver sin belägenhet, stod Katarinas bild för hans själ. Vet er ädla dotter om hvad som förestår mig?, frågade riddaren sakta och dröjande. Hon vet ingenting deromp, sade lairden efter någon tystnad. FHfon är ännu alltför mycket sjuk, att jag kunnat tala med henne ett ord derom., Ni har. handlat så ädelmodigt mot mig, sirn, sade William och fattade med häftighet lairdens hand; vill ni foga barmhertighet till ert ädelmod, så förstör icke alla mina och Katarinas förhoppningar. Beröfva oss åtminstone icke hoppet om. möjligheten af deras uppfyllande.n ,Det är icke öfver mig ni har att beklaga er, riddare,, sade lairden, i det han med rörelse betraktade den unge mannen. Hvad jag kunnat göra, det har jag gjort. Hvad som återstår att söra, beror af er sjelf och er fader., Oeh det skall göras eller vill jag icke lefvalx utropade den unge mannen och sprängde ut genom portarna. cEn rask yngling, på min äral sade Murdoe, i det han såg efter honom. Det är väl, att icke alla Gordons äro som han; då vore jag rädd, att jag måste hata dem mindre. (Forts. följer.)