Hennes röst stockades; hon föll vanmäktig till golfvet. Hon dör, hon dör! utropade William, i det han föll på knä bredvid flickan och slöt henne i sina armar. Bort riddare! Lemna henne! Bär ut henne, Murdoc, Giles, Bennet! Fröken blef upplyftad och bortburen; fruntimmersröster hördes på gården. Den gamle lairden öfverlemnade henne åt tjenarinnorna och återvände efter några minuter i salen. Ni är min onda engel, sade lairden, med en mörk blick på William. Det första steg ni tog på min jord, beröfvade mig sju, och tjugo lif och min dotters hjerta.n Jag vill åter godtgöra det jag utan min afsigt förskyllat! utropade den unge mannen. Och hur vill ni börja dermed, sir?, frågade lairden, med hårdhet. Kan ni återkalla sju och tjugo slagne till lifs; kan ni göra det gjorda ogjordt ?) Det kan jag visserligen icke, men jag kan bringa till slut den dödsfejd, som herrskat mellan familjerna, eller — — dock tillåt mig, herr riddare, att förtiga hvad jag ämnar göra, sade den unge mannen. Tror ni deremot, att det nederlag er klan lidit genom detta olycksaliga anfall, icke kan försonas genom annat än blod, välan: här äro då våra hufvuden. Hyser ni deremot mildare sinnesstämning, så frigil mig för tre dagar, på mitt hedersord. Jag lofvar er, att inom denna tid åter inställa mig på borgen Corgarff och bringa er fred, eller frambär Jag miti hufvud till bilan. Ni ser, sir, tillade han lugnt, alt jag är färdig att lemna mig till offer för er handling, den jag icke förskylat, elier, så vidt : min förmåga står, åter godtgöra den. AU görs mer, står inte i mensklig makt. Williams tal tycktes utöfva ett starkt intryck på lairden. Han såg länge på ynglingen, liksom