Aftonbladet – 25 november 1842, sida 1

lande ton. Man före hit fångarna; jag vill nu sjelf döma öfver .dem., Flera minuter förgingo under djup tystnad; ändtligen infördes William med armen i bindel, och bakom honom tre män i kedjor. Riddarel sade Lairden, och det låg mycken hårdhet i tonen, er fader har skickat en spion i mitt hus, och under det vi lyssnade till hans falska sånger och glada sutto vid måltiden, ja, då jag sträckt er fader handen till försoning och slut på den gamla fejden, bröt han sig in i mitt fäste och slog sju och tjugu af mina förvandter och klansmän, vid den sorgefulla måltiden.n Jag skall intill mitt sista andedrag beklaga denna min faders bandling,, svarade ynglingen, då Lairden ett ögonblick höll upp. Jag gåfve gerna mitt hjertblod, om jag kunde göra det gjorda ogjordt; men sonen kan icke tadla fadren, och som en medlem af klanen anser jag mig pligtig att påstå, det han var i sin rätt Der hören j en Gordons språk! Sådana äro de alle, den ene som den andre! trolösa, falskal skreko häftigt de flesta närvarande. Ni var min gäst; ni salt vid mitt bord, åt med mig af samma fat, då spionen i en bards förklädnad smög sig in och öfverlemnade åt er ett förrädiskt bref sade Lairden. Jag kände icke sångaren. Huru skulle jag väl det, som alltsedan mina barnaår vistals i Frankrike? svarade William i en öfvertygande ton al! sanning. Brefvet ville jag visa er före min afresa; läs det nu sjelf och döm, om det kan kallas förrädiskt. Lairden kastade en blick på brefvet och återgaf det sedan åt William, hvarefter han fortfor