Aftonbladet – 24 november 1842, sida 3

lorat sina sinnens bruk. Hvem skulle han skyr da till hjelp, på hvilken sida skulle han strida Skulle han vända sitt svärd mot sin älskarinnsa far, eller draga det mot sin egen? Han var förtviflan, och redan vaknade den tankan al störta sig på eget svärd, då hans ögon föllo p Katarina, som låg afdånad på golfvet nära dörrer Ehuru utom sig, ilade han likväl genast ti bennes bistånd, tog henne raskt på sina arma och bar henne ur trängseln; ute på gården träf fade han frökens tjenarinnor och öfverlemnad henne åt deras omsorg, samt ilade genast åte till valplatsen. Här såg förfärligt ut. Största an talet af Forbens klan hade fallit; de öfrige, käm. pande kring sin klanchef, voro nästan alla sårade tillika med sjelfva chefen. -De kullstjelpta ljuser hade satt eld i duktyget på bordet, och äfver detta hade fattat eld; rök och lågor fyllde salen men detta hejdade icke ens de stridande i dera: vilda raseri. Men äfven de flesta af Gordons klan hade fallit; barden var den förste som stupat. Elden hade imedlertid gripit omkring sig börgherrn var i fara att med de sina duka under för öfvermakten; men nu vände sig lyckan Stridslarmet, som hördes ut ifrån salen, hade ditjockat slottets öfrige invånare. De voro beväpnade Med alla slags vapen och stormade in på sordons. Sir Reginald, anföraren, fäktade som ett lejon, men hans hop blef ständigt mindre Det var i detta ögonblick, William, sedan han räddat Katarina, åter inträdde i salen. I detsamma erhöll sir Reginald ett svärdshugg i högra arnen; men han fattade sitt vapen med den ventra ochfortfor att kämpa. Tillbaka; fader! fort ut på gården! jag betäcer ert återtåg!s utropade ynglingen. Röken i rummet var nu så tjock, atl man nappt kunde skilja vän från fiende; stridens fortättning var omöjlig. Plats! gil rum! dundrade William till deaf orbens, som trängt till dörren, för att stänga