Aftonbladet – 24 november 1842, sida 1

Långsamt och med största försigtighet stegsnu hela truppen uppåt, med anföraren sist, och ändtligen befunno sig alla på en gräsbevext plan, ungefär tjugo alnar lång, men endast: två eller tre alnar bred. Härifrån reste sig klippväggen lodrätt, slät. som en mur, ända till randen af klippan. ; fot, Drag nu stezarne efter, sade befälhafvaren med; låg. röst; vi måste genast resa upp, dem, sammanbundna. Det. finnes icke mera något föremål, hvarvid man kan fästa dem; ty de få buskar och snärjvexter, som kunna finnas i refvorna, äro så svaga, att de icke hålla. Under det att ett par karlar voro sysselsatta med : att: uppdraga stegarne och sedan resa upp dem, var den: öfriga delen af truppen sysslolös stående, ty klippkanten hvarpå de stodo var så smal, att den icke tillät: fler att lägga hand vid verket. De sysslolöse hviskade lågt till hvarandra. Hör David, sade en af dem som stod längst bort ifrån anföraren; det är en verklig lycka, att det är så mörkt och att man icke kan se ner i floden; om månan stode på himmeln och jag kunde .se-ned, tror jag att jag längesedan levat der mere. Vi äro redan så högt uppe, att om man såge Oss från stranden. af fioden, skulle vi, se, ut. som småi. barn. . Och ändå skola vi högre upp på väggen. Nå ja, det är just inte någon barnlek, lairden itvalt oss till, och jag, för min del, skulle heldre: vilja stå med svärdet i hand emot tre Forbens, Mm jag vore på öppna fältet och hade plats nog; nen hvad hjelper det? Herrn har en gång beallt det; han sätter sin egen hals på spel, och