Aftonbladet – 23 november 1842, sida 3

MERA TILL HISTORIEN OM BERGET SOM SKULLE FÖDA. Det gör oss ondt att nödgas nämna för våra läsare, att oaktadt allt hvad man i landsorten trumpetat om nödvändigheten af och planen till en ny oppositions-ehefs tidning i Aftonbladets ställe, oaktadt Svenska Biets uppmuntran för en sådan tidning, ja! oaktadt det understöd vi sjelfve velat lemna åt företaget, medelst anbud af en snällpress från Aftonbladets officin, så tyckes hela denna plan redan hafva gått i vatten midt under den vattubrist, som i öfrigt råder i landet. Ostgötha-Correspondenten förklarar nemligen nu sjelf, att den icke tager emot några penningar, utan endast namnteckning, och har till och med blifvit så förgrymmad öfver Aftonbladets uttryck, att pengarna med tacksamhet rmottagas å Östgötha-Correspondentens byrå,, att den ej blott tager sak på bak och sjelf uttyder detta så, som om vi skulle betviflat att pengarna skulle ligga säkra hos Östgötha-Correspondenten,, utan äfven förklarar Herr Lars Hjerta för en man utan pheder och ära, till dess han återtagit denna ,slingrande anspelning. Kan man sel! Ut Aftonbladet finnes verkligen icke någon sådan anspelning hvarken i ord eller mening; den tillhör helt och hållet Östgöthens egen inbillning; men imedlertid är det lärorikt att finna, det hvar och en, som kunde våga betvifla, att 50,000 Riksdaler skulle vara lika säkert deponerade i Ostgötha-Correspondentens byrå, utan att det ens behöfver uppgifvas hvilken det är, som ansvarar för dess soliditet, som i Rikets Ständers Bank, eller allraminst i Ostgötha-banken, är en man utan heder och ära, hvilket länder till efterrättelse för blifvande hugade aktietecknare. För öfrigt förekomma en hop kostliga deklamationer i Ostgötha-Correspondenten, hvilka det är öfverflödigt att återgifva in extenso, helst vännerna i Biet haft den artigheten att aftrycka hela artikeln. Vi nöja oss således med att meddela ett par af de förnämsta godbitarne, såsom följande: Vi måste erkänna, att deras (de storatidningarnas) konseqvens, i så generelt yllrade fall, verkligen flyger med en oliveqvist, såsom dufvan, emellan Ararat och Arken, eller emellan förhoppningarnas land och närvarandets bekymmer. Men här är icke blott fråga om en allmän politisk terminologi, utan om huru och på hvad sätt man i alla speciella fall betedt sig. Sättet, hvarpå satserna blifvit uppfattade, utvecklade och bedrifne, i detta sätt ligger mera än en genercl terminologi, deri ligger sjelfva saken, i alla sina utgreningar och i sin rena användbarhet, och det är i deua sätt, hvari deras syndafall besticker sig; och landet skall, så som dessa tidningar nu äro redigerade, aldrig, itminstone förmedelst dem, komma från ett svassande pratvälde till någon — verklighet., — — — — Åf frukten känner man trädet. Må de för öfrigt hafva menat aldrig så väl, haft afsigter aldrig så rena, men så länge deras äktenskap med landet ej kan realisera någon verklig genomgripande reform, något faktiskt för historien, så är detta äktenskap, egentligen taladt, en ofruktsam nullitet, hvars upplösning hvarje rättänkande tvingas att bearbeta, utan att förskräckas, hvad helst en och annan derom må prata.n — — — — Sedan man under åratal skarpt nagelfarit högre och lägre embetsmyndigheter, inoch utländska furstehus och till och med icke ens lemnat Christus i fred, huru kan man då begära helgd för sina egna offentliga åsigter? — — — — Lägger tryckfriheten gisseln i vår hand, endast för att gissla embetsmyndigheter och salutera hvarandra? Hafva vi krupit in i publicitetens lejonhud för att ,vrålande lägga ramarne på all off vtlighet, men FSA NE SUNNE NTE SSE RT TE MCS