Aftonbladet – 23 november 1842, sida 1

Huru?, frågade riddaren förskräckt; han nekar sitt bifall? Skulle det vara möjligt? Skulle han kunna fortsätta den gamla fientligheten mellan klanerna?x Hvart tar ni nu vägen? inföll fröken, skämtsamt. För det inte min fader genast säger: det skulle vara honom en stor ära, om sir William Gordon, son till sir Reginald Gordon, grefven af Huntly, ville erbjuda sin hand åt den stackars Katarina af Forbens, så talar ni om gammal fientlighet. Min fader sade helt enkelt, men allvarligt: elt frieri af detta slag kan icke först komma från er sida, utan måste framställas från er faders och klansmans och — min fader har rätt.n Formaliteter, endast formaliteter! utropade sir William otåligt. Jag har meddelat min fader allt, har skrifvit till honom, att jag på min hemresa blifvit tillfångatagen af edra väpnare och förd till ert slott: Corgarff, men af er ädle fader genast blifvit försall i frihet, att intet hinder mött för min återresa. Jag har vidare meddelat honom hvad som qvarhåller mig här Ännu ytterligare, alt jag älskar er, alt jag gör mig det hoppet, alt er fader skall gilva sitt bifall Ull vår förening och räcka handen till biläggandet af den tvåhundraåriga fejden. Min faders bifall kan inträffa ögonbliekligen; då detta antändt blir väl en serskild anhållan ... Ändå något som min fader kan fordra och derför kan Jag icke tadla bonom,, inföll fröken. O, se icke så dystert på mig, min älskade vän, forifor hon, i det hon faltade riddarens hand; betrakta saken enkelt, som den är. Min faders fordran grundar sig på en ganska vanlig plägsed, hvilken, i fall då en uråldrig dödsfrjå skall biläggas, minst kan förbigås.n Ni vill det, och det måste då så varaly sade riddaren synbart misslynt; det återstår mig då intet annat, än alt sända ett ridande ilbud till min fader med er fordran