Aftonbladet – 22 november 1842, sida 3

i RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. I — Natten till sist. Söndag bade en timmerarUbetare, Carl Lindström och dess hustru, boende pi L Kungsholmen, för tidigt tillskjutit spjellet till eldsta. -iden i deras rum, så att hustrun under natten afied af det derigenom uppkomna os, och mannen blef si illa angripen, att han mäste föras till lasarettet, dei han ännu qvarligger. (Dagbladet,) ) — Skånska Posten berättar att en dylik händelse, som den af Dagbladet här ofvan beskrifna, nyligen inträffat i Christianstad, der två drängar, friska och sunda lagt sig i samma rum, men den ena om I morgonen befanns död och den andra mycket illamåtende. De hade för tidigt skjutit spjellet och lemnat kakelugnsdörrn öppen. ) — Man har nu ertappat den person, som föröfvat den för några dagar sedan omnämnda stölden af 250 Rdr rgs från en dräng i Stadsgården. Han heter Theorin och hade af drängen fått förtroende om den skatt denne hopsparat. Af den stulna summan äro, enligt Dagbladets uppgift, 242 Rår återfunne i en portgång i Stadsgården. EERO RE — Svea Hofrättsutslag, angående polisuppsyningsmännen Nyberg och Berglund, imot hvilka skomakaren Wikström anställt åtal, för det de mot honom burit falskt vittnesbörd, stod i går infördt i Dagbladet. I hulvudstaden hör man ofta klagas öfver det bruk, polisbetjeningen påstås göra af sin rättighet att vittna i egen sak, och att denna rättighet är ganska äfventyrlig, lär väl ingen neka. Man kan lätt föreställa sig, att missbruk måste uppkomma bland personer, som hafva till yrke att dag ut och dag in göra angifvelser och sjelfve besvärja dem. Besvärja de dem, så hafva de vinst deraf; betänka de sig att gå eden, så ådraga de sig misstanka för opålitlighet. I de aldrafiesta fall är frågan blott om små summor, hvilket, i vanliga menniskors föreställning, minskar betänkligheterna att säga annat, än hvad händt och sannt är. Har personen en gång gifvit vika för frestelsen, så I måste, efter all erfarenhet, om honom antagas, att han snart gör det å nyo och efterhand förvärfvar vana, att med sina angifvelser och thy åtföljande vittnesmål hålla sin kassa vid makt, och skydda sig mot behofvet, hvilket hvar dag klappar på en otillräckligt lönt tjenstemans dörr. Till denna bevekelse kommer ofta andra, som äro icke mindre mäktiga, nemligen harm eller hämndkänsla. En polisbetjent möter ganska ofta ovilja och förakt. Det sednare i synnerhet är något, som ganska få förmå sätta sig öfver. Också rapporterar polisbetjeningen utan återvändo, att den blifvit oqvädad, försmädad, skuffad, knuffad, slagen och på alla upptänkliga sätt ofredad. Sådane rapporter få de ock besvärja, ofta medan de ännu sjuda. af harm öfver det förakt de tyckt sig förmärka, om än detta kan vara framkalladt af dem sjelfva; ty små myndigheter hafva ock sina anspråk. Det skulle utgöra en afvikelse från erfarenheten, :om persaner, som dagligen omgås med eden, icke vid sådane tillfällen skulle någon gång begagna den, för att hämnas på sin fiende och låta denne känna, att en polisbetjent också är mäktig. Alla dessa skäl göra det ganska önskvärdt att den rättighet, som tillåter polisbetjent vittna i egen sak, ; måtte afskaffas, eller åtminstone med stor varsamhet i utöfningen tillåtas, och aldrig förr, än undersökt är huruvida andra vittnen äro att tillgå. Men i Poliskammaren har man brådtom; betjeningens rättighet att gå ed ökar angilselserdes mängd, oely eden måste begagnas; för att få dem med slut afbjolpta. Så bidrager den ena olägenheten att uppchålla den andra. Under sådane omsti: digheter är det af vigt, att de missbruk med polish? jeningens edlsom upptäckas, allvarsamt beifras. Dotta har Rämnersrätten gjort uti ofvannämnde mål. Hofrättens utslag synes deremot påkalla en anmärkning, som vi tillägga, sedan vi först refererat sjelva målet. Polisuppsyningsmännen . Nyberg och Berglund hade angifvit, att Wikström, då de besökte hans verkstad, mot dem fällt smädeord, och de bekräftade denna uppgift med sin egen ed i poliskammaren, som derföre dömde Wikström att böta 3 7 16 sk. Wikström stämde då Nyberg och Berz il kämnersrätten och främhade icke mindre : oh, nemligen gesällerne Wedin, Lundström, Norma n och Ek-j dal samt lärlingen Bäcklund, som alla vittnade, att de varit närvarande vid besöket på verkstaden och kunde intyga, att Wikström icke fällt något smädeord. Kämnersrätten, som: förklarade Bäcklund, såsom Wikströms lärling, för återgångsvittne, men godkände alla gesällernes vittnesmål, ehuru Wedin och Lundström, då de aflade vittneseden, arbetade hos Wikström, dömde Nyberg och Berglund att hvardera böta 40 daler och aldrig mera vara vittnesbäre, samt ersätta Wikström de 3 Rdr 46.sk. han nödgats utgifva och dertill 44 Rdr 8 sk. rättegångskostnad. Hofrätten, som förklarat äfven gesällerne Wedin och Lundström för återgångsvittnen, men godkänt de andra båda gesällernas vittnesmål, har likväl upphäft kämnersrättens utslag och befriat Nyberg och Berglund både från ansvar och ersättningsskyldighet, emedan, säger hofrätten, genom vitltnenas förklarande det icke mot Nybergs och Berglunds enständiga nekande kan anses vara lagligen ådagalagdt, att de, emot bättre vetande, inför öfverståthållareembetet gjort ofvanförmälde intygande och sålunda burit falskt vittnesbörd. Man må medgifva, att de två godkända vittnesmålen, så mycket mindre som de innehålla utsagor af negativ beskaffenhet, bordt anses öfvertyga de tilltalade att uppsåtligen hafva gjort och beedigat den grundlösa angifvelsen; men deraf synes hofrätten icke bordt hafva ledt det slut, att de tilltalade äfven måtte anses saklöse i den . RR tet ER