Aftonbladet – 22 november 1842, sida 1

UTRIKES. SPANIEN. En engelsk tidning meddelar följande läsvärda kor respondent-ar tikel från Madrid: cEtt folks vanor öfverlefva länge de orsaker, som frambringat dem. Då Spaniens seder berodde af en despotisk monark och en despotisk kyrka, uppnådde lösdrifveriet och stråtröfveriet sin högsta höjd. Att i dessa gamla, goda tiderna, undgå att blifva röfvad på en resa ifrån Madrid till någon af kuststäderna, var en ovanlig lyckohändelse. Vägarne till kong residensehy under det hofvet vistades der, voro farliga redan en fjerdingsväg från hufvudstaden. Stråtröfveriet hade sina hjeltar och ingaf populär vördnad jemte förskräckelsen. Under inflytelsen af kyrkans chelgedom , absolution för god betalning och domstolarnes korruption, blef det en del af landets sociala system. Uti Ferdinands sista regeringsår blef detta onda så ytterligt, att några försök måste göras för att undertrycka det. En officer, som sjelf lidit deraf, och som frivilligt erbjöd sig sändes i sådant afseende till La Mancha, de spanska stråtröfrarnes klassiska jord, beklädd med myndighet alt söka utrota stråtröfveriel. Fan lyckades emot all förmodan hastigt deri, då på en gång presterskap, embetsmän och äfven en del af folket trädde emellan. Kyrkan förklarade kungens själ i fara, derigenom att han tillät sina kringströfvande undersåtare att så hastigt sändas till andra verlden, utan föreskrifven beredelse; domstolarne beklagade högt, att deras sysselsättning upphörde, då menniskor skötos eller hängdes utan deras mellankomst; vännerna och gynnarne af banditerna i de många städer, som hade nytta och vinning af plundringarna, skreko högre än de i predikstolen och vid embetsborden. Den spanske Theseus måste inställa sin nyttiga verksamhet och La Mancha återförsattes i sitt förra normal-tillstånd. Det som nu föregår i detta land, i afseende på banditväsendet, erinrar om dessa historiska -facta och hjelper till att förklara dem. Vi hafva väl ej den enväldiga konungen och den allsmäktiga kyrkan; men den korr umperade embetsmannakorpsen är ännu sig lik. En god delafandan hos de maktezande är den samma som fordom, och finner ett redeboget echo i den Madridska pressens prostituerade spalter. I Catalonien ser man exempel derpå i den storm, som utbrutit mot Zurbano och regeringen, som sände honom för att rensa denna förföljda provins ifrån de missfoster som förpestat densamma. Enhvar känner nu framgången af detta lika ändamålsenliga som väl utförda uppdrag. Omständigheter af samma art hade nyligen gjort det nödigt, att (Generalkaptenen i Valencia, General Chacon, måste taga samma steg i norra delen af provinsen, der ledaren af ett band uppträdt och hotar att blifva olycksbringande för orten. Oaktadt Zurbanos framgång hade bordt lära en hvar, att företag af denna art voro högst nödvändiga för allmän och enskild säkerhet, har pressen nu anfallit General Hacon. Det samma har äfven händt i provinserna la Mancha och Toledo. General ILecorte ditsändes för en tid sedan för att hefria dessa provinser från röfvarbanden. Han hade redan lyckats att upptäcka några sådana och låtit skjuta tre al de namnkunnigaste anförarne, men i stället att uppbära tack derför, har han han blifvit anfallen från flera håll i tidningar och ströskrifter; och besynnerligt nog förena sig häruti Carlisterne och de Moderate, hvilka sednare nu i detta afseende äro art vingar al den lära, som fordom deras motståndare, absolutisterna, drifvil att stråtröfveriet skulle fördragas, såsom ett ohjelpligt ondt. De höras ständigt ropa på styrelsens och religionens brister, men då det gäller att förbältra folkets